1. Små människor

Vellinge och de ensamkommande barnen. Det ter sig som en specifikt skånsk sjuka. Men är det naturligtvis inte egentligen. Är det någon mer än jag som minns ett reportage i nittiotalets granskningsprogram Striptease, där Lidingöbor vräkte ur sig både ett och annat utan att förstå att de spelades in? Anledningen till deras vrede var planerna på att inrätta en flyktingförläggning i detta rikemansghetto. Och jag stötte nyligen på en några år gammal artikel på nätet som talade om att just Lidingö inte precis ställde upp på den solidariska fördelningen av ensamkommande flyktingbarn i stockholmstrakten. Ett enda ensamt barn kunde man tänka sig att ta emot under år 2007. "Di rige di kan" heter det ju annars på skånska, men att kunna är tyvärr inte detsamma som att vilja.



Handlar det alltså om ett högreståndshandikapp ifråga om sådant som generositet och medmänsklighet? En debattartikel i Göteborgsposten vill göra gällande just detta. Det är inte roligt att läsa nätkommentarerna till artikeln (Sara Thiringer, "Rika i Göteborg precis som Vellingeborna" 14/11). Förhoppningsvis är de skrivna av en liten grupp aktiva sverigedemokrater som utger sig för att representera folkviljan. Annars finns det anledning att känna rädsla, för hela Sverige, det rika liksom det fattiga.



Ändå måste man som skåning inse fakta. Visst är problemet extra akut här. Visst är det här, tänk Landskrona, som de främlingsfientliga verkligen gör sig breda. Vellingesjukan är ju inte heller bara koncentrerad till Vellinge utan har exempelvis också drabbat delar av Trelleborgsmoderaterna. Att peka ut Skåne som syndabock för en intolerans som griper omkring sig är förvisso att göra det alltför lätt för sig. Men vi här nere ska inte blunda för problemet.