Religionens nya plats i vår tid

Kultur Artikeln publicerades

Något har hänt, konstaterar Roland Poirier Martinsson. Religionen har under senare tid fått en annan och mer synlig roll. Den muslimska världens inträde i våra vardagsrum, med en mer självklar attityd till religion har även fått de kristna att börja fundera. Och så dessa Humanister.

På några år har det hänt något uppseendeväckande i Sverige. I det offentliga samtalet ryms plötsligt frågor om äktenskapets religiösa status, argumenten för och emot religiösa friskolor, rätten att bära religiöst mättade kläder, hädelsens plats i yttrandefriheten och andra ämnen som befinner sig långt ifrån det Sverige vi levde i för inte så länge sedan.

Drottning Silvia ger ut en bönebok med kungen som fotograf. I en tv-debatt mot Jimmie Åkesson säger Maud Olofsson att hon är kristen, som om det vore den mest naturliga saken i världen, och anför det som ett skäl till varför hon inte kan acceptera SD:s människosyn. Själv presenteras jag numera ofta som katolik, som en informativ ledtråd till vem jag är. I radio och tv ägnas timmar varje vecka åt religionens roll i samhället, men också dess betydelse i andlig och social bemärkelse.



Vi har fått en kristenvänster med personer som Göran Greider, Helle Klein (Aftonbladets politiska chefredaktör, som tycks skriva lika ofta om Martin Luther som om riksdagen), Göran Persson, Wanja Lundby-Wedin och Thomas Bodström, med flera. Jonas Gardells böcker om Gud och Jesus säljer i stora upplagor.

Världen utanför tränger sig på. Internationella religiösa figurer eller religionsdebattörer trängs på kultur- och ledarsidor vid sidan om författare och politiker.

Om man ska peka ut någon särskilt betydelsefull orsak är det antagligen den muslimska världens inträde i våra vardagsrum. På gott och ont har dess självklara sätt att inkludera religionen i samhällslivet gjort oss själva medvetna om det sammanhang vi tillhör.

En annan orsak är Sällskapet Humanisterna, som ägnar mycket energi åt att försöka förklara att det är dumt och fel att tro på Gud och utöva religion. Deras aktiviteter – böcker, artiklar, seminarier, medienärvaro och annonskampanjer – har såklart mobiliserat landets religiösa. Frågan är i vilken utsträckning de har övertygat någon att det där med Gud nog inte är mycket att hänga i julgranen. Kanske har de istället fått en del utan tidigare religiöst intresse att vända sig med nyfikenhet i riktning mot detta de beskriver som så skadligt.



Humanisternas kritiksträcker sig i två riktningar. Å ena sidan vänder man sig mot religionernas plats i samhället, å andra sidan stör man sig på att människor tror på Gud och religionernas dogmer. Jag har förståelse och sympati för den första delen av deras mission. Religionerna är också politiska rörelser med maktanspråk. Naturligtvis ska de inte stå fria från kritik. (Det är en annan sak att jag ofta anser att Humanisterna gör orättvisa bedömningar av religionerna i det här avseendet.)

Däremot begriper jag mig inte alls på den andra delen: att klaga på irrationaliteten hos religionerna.

Antingen är påståendet att Gud finns sant eller falskt. Såtillvida är det värderingsfritt. Om vi beskriver Gud enbart som "något utanför naturen som gav upphov till naturen" är det svårt att rationellt granska de rådande vetenskapliga teorierna och nå slutsatsen att Gud inte finns.

Ingen normal kristen skulle heller hävda att tron på Jesus som Guds son, född av en jungfru, följer ur förnuft eller observation. Om man däremot bestämmer sig för att hålla dessa dogmer kan man sedan vara fullkomligt rationell vad beträffar dess konsekvenser.

Humanisterna misslyckas att föra dessa diskussioner. De är för irrationella, drivna av magkänslan.





n Läs fler krönikor på webben.