Hundrafemtio år efter jordskalvet, "Om arternas uppkomst", och tvåhundra år efter geniets födelse har det utkommit en flodvåg med kloka, tankeväckande, faktaspäckade, lärorika, trista, dåliga böcker som skärskådat Darwin och evolutionsläran ur alla tänkbara perspektiv.

En av dessa är den försynta lilla volymen, betitlad "Den blinde skaparen – en essä om Darwin och livets sammanhang". Av idéhistorikern Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, flitig författare, som tilldelades Augustpriset 2004 för "Världens ordning" och "Mörkret i människan".

Vad kan Sörlin rimligen tillägga om Darwin?



Nyfiken, smått skeptisk öppnar jag boken. Och blir så tagen, överraskad och omtumlad att jag läser boken i ett enda svep. Intrycket står sig: lysande. Det är en elegant, originell bok om Darwin och vetenskapshistoria, och lika mycket suverän essäkonst.

Bokens utgångspunkt är inte vetenskapsrevolutionären, den banbrytande teoretikern, lärdomsgiganten eller geniet Darwin utan kort och gott människan Charles. Återkommande genom boken ifrågasätter Sörlin sina motiv: är människan alls viktigt? Räcker det inte med Darwins lära? Idén Darwin?

"Den blinde skaparen" är ett övertygande motbevis.

I nitton kapitel med rubriker som "Fördom", "Förnuft", "Tystnaden", "Vänskap", "Sjukdom" och "Ansiktet", porträtteras människan Charles, hela tiden med fokus i vardagen; den vardag som gärna glöms bort när banbrytande vetenskapsmän porträtteras.

Darwins livslångt bräckliga – psykosomatiska? – hälsa. Det stillsamma, skenbart isolerade landsortstillvaron i Kent dit familjen flyttade 1842. Efter sin femåriga världsseglats med Beagle på 1830-talet lämnade Darwin i princip aldrig hemmet fram till sin död 1882. Men Darwin korresponderade oerhört flitigt med allehanda experter runt om i världen. Han var spindeln i ett nätverk av universitetsdimensioner.

Mycket utrymme ägnas också åt Darwins uppväxt och bakgrund. Den välbärgade, närmast adliga familjen, den trogna hustrun Emma, de tio älskade barnen, varav två avled som spädbarn, och ett, älsklingsdottern Annie, dog under långa, svåra plågor bara tio år gammal. Annies grymma död innebar sannolikt Darwins definitiva avsked från all form av religion.



Nyfiket, känsligt och med fin känsla för detaljer porträtterar Sörlin en blygsam, försiktig, sympatisk människa men utan att skygga för Darwins mindre tilltalande sidor. Darwin var progressiv, men också ett barn av sin fördomsfulla tid. Så visste Darwin att flickor var mindre intelligenta och därför inte behövde utbildning. Darwin var inte heller särskilt generös mot de kollegor som bidrog till byggandet av hans evolutionslära.

I allt väsentligt var dock Darwin en närmast modern människa. Reflekterande, moralisk, ärlig, ödmjuk. Trots stark konflikträdsla tog han strid när hans moral så krävde, som i kampen mot slaveri. För övrigt var han själv den skarpaste kritikern av "Om Arternas uppkomst".

"Den blinde skaparen" är lika mycket en bok för Darwinsentusiaster och idéhistoriska fantaster som för älskare av god litteratur och essäistik. Sverker Sörlins stil är utsökt lätt och flyktig, anslaget är personligt och originellt, hans intellekt är vässat och rörligt.



Darwins geni behöver knappast, som Sörlin påpekar, lovsjungas i dag. Ingen, vid sidan av fundamentalistiska fanatiker, betvivlar hans lära, låt vara att också Darwin irrade bort sig i (o) vetenskapliga återvändsgränder.

Men som Richard Dawkins – "Darwins rottweiler" – ofta har påpekat har Darwin förbluffande ofta visat sig ha rätt också när dåtidens vetenskap saknade redskap för kunna pröva teorierna.

"Den blinde skaparen" är en mycket njutbar och stimulerande läsning. Först i efterordet presenterar emellertid författaren en viktig utgångspunkt för essäprojektet. Sörlin skriver att en "vetenskap som inte medverkar till rättvisa och humanitet är en vetenskap som vi inte vill ha". Det vill säga bra, viktig vetenskap vilar på djupt humanistisk grund, som i fallet Darwin. Och Darwin kan därmed tjäna som ledstjärna för dagens vetenskap.

Goda människor skapar således god vetenskap? Men är vetenskapshistorien inte full av omoraliska motexempel? Jo, men Sörlin menar att sådan vetenskap ofta visat sig vara "usel vetenskap". Jag är inte övertygad, men önskar uppriktigt att Sörlin har rätt.

Annars är det mest tilltalande med "Den blinde skaparen" att Sverker Sörlin sällan presenterar absoluta sanningar. Han är trogen underrubrikens definition: en essä. Alltså ett försök, ett förbehållslöst utforskande som lever i kraft av personliga, välformulerade frågor snarare än vetenskapligt definitiva svar.

Sörlins frågor får "Den blinde skaparen" att lyfta. Flyga.