I sitt inlägg (30/11) ställer "Janne" tre frågor till mig som jag mer än gärna besvarar.

Du undrar hur många av de ensamkommande flyktingbarnen som är barn. Svaret är enkelt: De är alla att betrakta som barn. Du får gärna kalla dem ungdomar, precis som vi ibland benämner våra etniskt svenska barn, för mig spelar det ingen roll.

Enligt den svenska definitionen är man barn till dess man fyller arton år.



Alla unga människor som kommer till Sverige är inte barn, en del är över arton år. De ingår inte i gruppen vi kallar ensamkommande flyktingbarn. Det kan ibland vara svårt att bedöma ålder men de problem vi ser har varit de motsatta, barn har räknats som vuxna. De berövas då rättigheter de egentligen har som skolgång, god man och sjukvård.

Du undrar även när barnens anhöriga kommer till Sverige och du ifrågasätter hur de har haft råd att ta sig till hit. För det första vill jag säga att de farhågor Sverigedemokraterna har lyft fram om att de ensamkommande flyktingbarnen skulle fungera som "ankarbarn" och att familjen kommer så fort barnet beviljats asyl inte har visat sig stämma, det har inte blivit så.

Migrationsverket menar att det inte finns något som stödjer den teorin. Det är sant att det kostar pengar att ta sig till Sverige men alla som flyr gör inte det av ekonomiska skäl. Det är heller ingen grund för beviljande av asyl.

Jag har inga som helst problem med att vi i Sverige hjälper barn som tagit sig till vårt land, oftast genom en lång och svår resa. Jag har heller inga problem med att se till att deras behov av omsorg tillgodoses av oss som har möjlighet att ge.

Mina tankar finns hos alla världens barn som dessvärre aldrig kommer att kunna ta sig ur en fruktansvärd situation, ofta som barnsoldater i krig. Mina tankar finns även hos alla de föräldrar som kommer att leta förgäves efter barnen som inte överlevde resan till en bättre tillvaro, en tillvaro vi tar för given.