Anne Swärds nya roman "Till sista andetaget" är den tredje i ordningen. Titeln är välbekant för filmälskare: det är franske filmaren Godards klassiker från 1960, "A bout de souffle". I huvudrollerna Jean-Paul Belmondo, som tjuvaktige och livslede Michel, samt Jean Sebergs Patricia, vars franska r glider amerikanskt i samtalen.

Filmen räknas som nydanande inom tekniken, men också för den extremt amoraliska, dekadenta och moderna tillvaron.

Romanens jag, huvudpersonen Lo, blickar tillbaka på sin barndom. Det är en tid då hon går in i en symbiotisk relation med Lukas, den äldre, ungerske pojken i grannhuset. Som vildar skalar de genom markerna när de inte ser Godards film och lär sig långa dialoger utantill.

Utan att medvetet förstå sig själva eller varandra grundar de en pakt, rygg mot rygg kämpar de mot omvärlden. Som Michel och Patricia i filmen bildar de ett omaka och fördömt par, en variant av Bonnie & Clyde.

Historien utspelar sig på 70- och 80-talen. Los familj bor i Utkanten av byn – och utkantens människor är de, arbetsmänniskor förvisso, men grunt planterade, udda och aviga med norrländsk dialekt och rötter. Lo och Lukas möts i hemlighet, trots förbud, symboliskt nog utanför Utkanten.

Lika påträngande som den parisiska miljön i Godards film är den kvadratkilometerstora skånska inlandsmiljön där Los och Lukas drama utspelar sig: tätvuxen, ångande fuktig, luktande, kliande och ljudande av fågelläten. Växtligheten med namn på alla örter blir fysisk, påträngande och jag läser med alla sinnen på vid gavel.

De få gånger vuxenvärlden skymtar de båda och dömer dem efter en moralisk måttstock som inte har bäring i deras tillvaro blir rämnan tydlig. I deras värld påverkas de av flodråttor och ormar, av Los krympande klan och vedhuggande mamma och Lukas aggressive, ungersktalande pappa.

Hållpunkterna är Pärlfiskarens hus, den dyiga sjön och senare en gammal bil. Något annat får just inte plats.

Swärds förmåga att med hjälp av ett egensinnigt språk lura och locka till sig läsaren är fullständigt suverän. Romanen börjar: "Varje dag satt hon i en vilstol på altanen, räknade soltimmar, drack isvatten, slumrade." Normalt, eller hur, ingen oro. Men redan i fjärde meningen får läsaren veta att hon (Los mamma) är gravid och det börjar skeva: "Havande med en gigantisk aprikos".

I nästa mening är man definitivt på ett sluttande plan, kanan tar inte slut förrän många sidor senare: "Hennes spänt välvda mage var fjunig och hade en motvillig mjukhet när den blivande pappan och hans bröder tryckte sina skitiga fingrar mot den." Från den meningen håller texten min uppmärksamhet i ett fast grepp. Det går så långt att jag inte läser på två dagar bara för att skjuta upp det tillfälle då sista bladet måste vändas – jag vill inte skiljas från den här läsningen.

Boken har presenterats som en bok om kärlek. Förvisso. Men än mer är den en undersökning av och tolkningar av minnen. "Om jag sticker ned handen i minnets härva är elden det första jag hittar". Vad som sedan följer är upprörande underbart och skakande välskrivet.