Segersviten bruten

Sport

Två mål – och ett matchstraff. På mindre än en halv period. Det blev KIK:s fall i seriefinalen mot Karlskrona.

Artikeln publicerades 17 januari 2010.– Vi uppträder som det unga lag vi är. Vi gör för många misstag och förlorar mot ett bättre lag, säger KIK-tränaren Per Ljusteräng, som var allt annat än nöjd spelarnas insats.

Men tillbaka till den ödesdigra inledningen:

Karlskronas Calle Höök visades ut redan efter 29 sekunder.

Och dörren till en drömöppning öppnades på glänt för KIK.

Efter 2.12 var drömöppningen också ett faktum.

För Karlskrona.

Då satte Hans Ottinger dit 1–0 i numerärt underläge.

Detta efter att ha blivit liggandes i KIK:s zon och i anfallet efter blivit sopren med Johannes Jönsson i KIK-kassen.

Hemmapubliken vissade högljutt på utvisning när Ottinger föll till isen.

Sekunderna senare fick de jubla för mål i stället. Första smällen var utdelad.

– Inte så mycket att säga om. Det målet kan jag köpa, säger Ljusteräng. Efter 4.12 kom nästa.

Då var det färdigspelat för KIK:s nyckelspelare Johan Andersson (se annan artikel).

KIK var på vippen att reda ut femminutersutvisningen men med tolv sekunder kvar sköt Steve Yetman in 2–0.

Och man kan väl säga att den tredje och sista smällen tog – för att använda Baloo-språk – mitt i nyllet.

Johan Andersson fick utvisningen men det var Tomas (Andersson) som stod för slashingen. Ett agerande som Ljusteräng var mycket kritisk till.

– En helt idiotisk utvisning. Dessutom är det en av våra mest rutinerade spelare som står för det. Ett oförsvarligt agerande, säger KIK-tränaren.

Dessa tre smällar satte sin tydliga prägel på matchen och den grundlade Karlskonas hyperviktiga seger.

KIK-mörkret hade sitt inbrott tidigt i den här matchen och när Hans Ottinger vispade dit 3–0 efter 2.45 av den andra periodekändes läget becksvart för de grönvita grabbarna.

Återigen glömde KIK bort Ottinger helt men den här gången var det svårare att förklara "bortglömningen".

Erik Belin siktade på Ottinger bakom målet och Ottinger fick utan några större besvär vispa upp trean i krysset. Backspelet från Peter Rooth och Johan Magnusson höll inte någon högre klass i det bytet.

– En klar markeringsmiss, suckar Ljusteräng.

KIK fick upp lite hopp när Jesper Wärvik reducerade till 1–3 med 3.58 kvar av den andra perioden.

Jens Svensson fick sen en gratischans till 2–3 bara minuten senare men Svenssons avslut från mitt i slottet var alldeles för klent. KIK fick sen chansen i powerplay de sista 1.19 av mittperioden men slarvade bort den chansen med ett oerhört nonchalant och lågklassigt powerplay.

I den tredje perioden fick man två raka powerplay i mitten av perioden och även om det första var hyfsat ledde det inte till målrassel. I det påföljande powerplay-spelet fick man inte hålla på i mer än 31 sekunder eftersom Seth Wikskal drog på sig en mycket orutinerad och klumpig interference i offensiv zon.

Om man ska hämta in 0–3 borta mot Karlskrona måste man ta tillvara på sina chanser. Det gjorde inte KIK när man väl fick dom.

Därför gick det som det gick.

– Okej att två-tre man viker ner sig, men inte när 15 gör det. Vi måste lära oss att spela matcher med den här anspänningen, säger Per Ljusteräng.

Har vi inte hört det där förut…?