Textstorlek
Bianca Maria Barmen, född 1960, bosatt i Lund. Genom att kalka sina verk förstärker hon vitheten i dem. Delar av "Evakuering", ett centralt verk på utställningen i Hässleholm. Bilder: Tommy Svensson
Samtiden i klassisk form
Publicerad: 20 januari 2010, 01:15
Utställning
2010 års skånska konstliv börjar vakna alltmer. Den konstintresserade har mycket att vänta. Som den alltmer efterfrågade Lundakonstnären Bianca Maria Barmen, aktuell till helgen i Hässleholm.
Bianca Maria Barmen
Bor: Lund
Familj: Man
Född: 1960, Malmö, men uppvuxen i Viken
Utbildning: Arkitektur i Lund (avslutade inte utbildningen), Den Kongelige Dansk Kunstakademi, Köpenhamn (1985-92).
Läser: "Herta Müllers "Andningsgunga", som jag läser i små portioner. Fantastisk och där hon bygger upp flera otroligt starka bilder. Som ung var jag mycket fascinerad av Michel Tourniers böcker, men nu var det länge sedan jag läste dem."
Utställning: "I höstas var jag i Japan på ett tre månaders ateljéstipendium. Då såg jag bland annat en stor och intressant William Kentridge-utställning."
Aktuell: Ställer ut i Hässleholm kulturhus, med vernissage på lördag (kl 13-16).
Familj: Man
Född: 1960, Malmö, men uppvuxen i Viken
Utbildning: Arkitektur i Lund (avslutade inte utbildningen), Den Kongelige Dansk Kunstakademi, Köpenhamn (1985-92).
Läser: "Herta Müllers "Andningsgunga", som jag läser i små portioner. Fantastisk och där hon bygger upp flera otroligt starka bilder. Som ung var jag mycket fascinerad av Michel Tourniers böcker, men nu var det länge sedan jag läste dem."
Utställning: "I höstas var jag i Japan på ett tre månaders ateljéstipendium. Då såg jag bland annat en stor och intressant William Kentridge-utställning."
Aktuell: Ställer ut i Hässleholm kulturhus, med vernissage på lördag (kl 13-16).
Dessa figurer finns också i hennes innehållsrika ateljé. Här finns också annat. Mängder av dagstidningar ("jag ser en artikel som verkar intressant, sparar tidningen och hoppas få tid att läsa den"), böcker (som en volym med titeln "Anger"), handkräm, biobiljett (Hanekes Cannesvinnare "Det vita bandet") och konstverk, färdiga, halvfärdiga och skisser. På ett bord ligger en man i vitt. Han behöver lagas, förklarar Bianca Maria Barmen. Ett finger har gått sönder.
Egypten inspirerar
Hennes grundmaterial är lera, men när händerna skapat färdigt i leran gjuter hon i gips eller brons. Det är inte bara klassiska material, det är också klassiskt inspirerade skulpturer. Under sin utbildning på den danska konstakademin i Köpenhamn blev det många avstickare till Glyptoteket, för att, som hon säger, "komma i rätt stämning".
– Jag har alltid tyckt om det gamla egyptiska formspråket, som för mig är en aldrig sinande källa för att hitta mitt eget formspråk. Deras exakthet fascinerar mig, och jag tycker att jag hela tiden upptäcker nya saker.
Det känns inte passerat? Undrar jag. Icke. Svarar Bianca Maria Barmen.
– Det som kännetecknar all bra form är att den inte är tidsbunden.
Evakuering
– Jag fick ett uppdrag att ta fram en skulptur till ambulanspersonalens hall på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Det var då jag kom att tänka på S:t Bernhardshundar, som hjälper till att hitta personer vid katastrofer. Så jag gjorde några hundskulpturer. Sedan, när jag höll på med det här molnet som är en del av verket, pågick kidnappardramat i skolan i Beslan, vilket gjorde att den händelsen gick in i mitt arbete. För mig står det här molnet för katastrofen, en pågående olycka.
Snöret knyter dem samman. Hunden och molnet. Räddningen och katastrofen. Hoppet och hotet. Arbetsprocessen som leder fram till både den slutliga skulpturen, som till hela verket är både medveten och undermedveten. Syftet är inte att propagera, utan att kommunicera med betraktarna. Och både för henne och publiken handlar det om en undersökning. Ett sökande. I Hässleholm blir "Evakuering" det centrala verket, det som hon byggt hela utställningen utifrån.
Livet. Och sedan?
– Jag jobbar ofta med skilda teman, men i grunden hänger allt ihop. För mig handlar det om livet och döden, existentiella frågor. Vi är här nu, men var är vi sen? Finns vi då?
Så blir dessa små djur och människor och former till egna berättelser. Är det detta som gör dem så omtyckta? Att de bär på sanningar, frågor och historier, som vi vill lyssna till? Bianca Maria Barmen vet inte, men tror i alla fall att hennes figurer bär på "öppningar till berättelser".
Mörker och ljus
– I det stora hela är jag optimist, men det är viktigt att gå in i mörkret för att kunna se ljuset. Ett slags nedstigning, för att senare kunna stiga upp igen. Jag ser en fara i vår tids underhållningskultur, där man roas för stunden men inte ges tid för eftertanke.
K
