En tredjedel av väljarna tycker att det är svårt eller mycket svårt att välja vilket parti man ska rösta på i riksdagsvalet.

Efter valårets inledande "supervecka" med flera dueller och debatter är frågan om väljarna har blivit så mycket klokare. De skillnader som fanns tidigare finns fortfarande kvar. Och nya besked från de rödgröna om den avgörande ekonomiska politiken har vi ännu inte fått.

Så det samlade omdömet efter söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda får väl mer utgå ifrån hur de två regeringsalternativen har kommunicerat. I detta avseende har debatterna otvivelaktigt varit mest viktiga för de rödgröna. De har nu tvingats försöka framstå som eniga även när de inte är det, vilket dessvärre ofta sker genom ämnesflykt.

Som i skattefrågan.

Som i energipolitiken.

Som i integrationsdebatten.



Jo, även i Agenda blev burkan ett ämne. Precis som i Studio ett i P1 i veckan gjordes den till en fråga, trots att det är en marginell företeelse.

Och med detta deltog plötsligt åtta partier i debatten, fast med den avgörande skillnaden att Sverigedemokraterna inte fick tala för sig själva. I stället blev det som det brukar: de etablerade riksdagspartierna pratade om SD, och fokus för debatten var hur de sju ska kunna hindra det åttonde från att väljas in i riksdagen.

Att de aldrig lär sig.

Debattledarna, alltså.

De svåra integrationspolitiska frågorna söker svar, men debatten handlar i stället mest om hur det parti som uppenbart svarar fel på frågan ska hållas borta från makten.

Resultatet lär bli det motsatta.

Och rimligen var detta därför den sista valdebatt som hölls mellan riksdagspartierna men utanför riksdagen där SD inte var med – också fysiskt.

Det går inte längre bortse från att de oönskade har etablerat sig på en nivå över riksdagsspärren. Särskilt efter Aftonbladets hantering av SD, med den så kallade Helineffekten.

Utan det parti närvarande som kan ställa alla planerade regeringskoalitioner på huvudet, framstår möten som det i SVT på söndagskvällen dessvärre mer som akademiska seminarium om sannolikhetslära än som politisk debatter för verklighetens väljare.



Vad som är sannolikt är ju för övrigt – som Tage Danielsson påpekade i sin Harrisburgmonolog – inte detsamma som vad som är sanning.

Och en del saker är inte ens sannolika.

Som det där återkommande temat från de rödgröna om att alliansregeringen lånar till skattesänkningar. I själva verket lånar regeringen pengar till statsbudgeten för att vidta åtgärder under den värsta lågkonjunkturen sedan 1929. Vad pengarna går till går inte med någon som helst precision att fastställa. Vad som går fastställa är att man har genomfört en politik som har gjort att det finns 100 000 fler i sysselsättning i dag än vad det gjorde före krisen, trots krisen.

Sverige är bäst i klassen av EU-länderna i krisbekämpning. Statsfinanserna kräver varken några besparingar eller skattehöjningar. I stället finns det utrymme för minskad beskattning.

Det är i detta läge som de rödgröna vill ta ut mer skatt för att skapa jobb i den offentliga sektorn.

Kruxet är bara att de inte kan presentera någon sannolik lösning på att det ger någon långvarig effekt. Vi vet inte vems agenda som styr.