Textstorlek
Högt och lågt. En snabbtitt in i dagstidningsflödet ger en bra blandning. Bild: Bosse Nilsson
Kulturens starka sidor
Publicerad: 4 februari 2010, 01:15
Senast uppdaterad: 4 februari 2010, 09:47
Senast uppdaterad: 4 februari 2010, 09:47
Debatt
Nöjeskulturen fördummar. Så löd gårdagens rubrik på Thomas Nydahls essä, som också markerade hans avhopp från sidan. Kulturredaktör Sune Johannesson svarar.
Thomas Nydahl kliver in i den här debatten i gårdagens essä om kulturen i nedförsbacke. Men han för resonemangen vidare, och ser (enligt honom) kultursidornas försämring som en del i ett större sammanhang. Alla, även kulturbevakningen, berörs när samhället blir allt mer rastlöst och nöjesfixerat.
Grunden håller jag delvis med om. Samhället och tiderna har förändrats under 00-talet, och även jag ser faran i medie- och nöjesindustrins utspridning och tilltagande dominans i världen. När jag nyligen besökte Paris möttes jag till stor del av samma kända ansikten där som här, samma skvaller, samma låtar och samma reklam för de kommande storfilmerna. Enfald, inte mångfald. Och det är klart att detta flöde av kändisar och lanseringar står i vägen för något annat.
I helgen sprang jag runt på Göteborgs extremhala gator för att se några av filmerna i stadens just nu pågående internationella filmfestival. Filmerna kom från följande länder: Taiwan, Zambia, Thailand, Sydkorea, Indien, USA, Polen, Tanzania och Iran. Så ser det definitivt inte ut på den vardagliga biorepertoaren, som i stället domineras av ett likriktat utbud (inte minst i Kristianstad). Verkligheten har blivit som i en gammal serie-strip med Kvasthilda som jag läste för länge sedan. Glad över nyheten att stadens biograf har fått nya salonger rusar hon in för att ta del av utbudet. På en kulle stannar hon plötsligt till, och i sista rutan ser vi det Kvasthilda ser, de stora neonskyltarna på biografens vägg: "Rocky 1", "Rocky 2", "Rocky 3" och "Rocky 4".
Detta är en del av sanningen, men inte hela sanningen och det som Nydahl i sin essä kallar för "fickorna av undantag" är inte bara fickor. Det finns ett rikt utbud av tidskrifter, litteratur, filmer, musik och tv-program i världens länder, men de syns inte lika tydligt och de har långt ifrån samma resurser som de som präglar marknaden. Men de finns, de behövs och publiken, inte bara undertecknad och Nydahl, hittar dem och min känsla är att intresset är stigande.
Några exempel. P1 är en kanal som får fler lyssnare, direktsänd opera på bio är en hit (vem trodde det innan?), småförlagen syns alltmer och det SVT som för några år sedan desperat letade tittarsuccéer har funnit en bra balans mellan underhållning, nyheter och fördjupning och är i dag ett verkligt – och uppskattat – alternativ till reklamkanalerna.
Kultursidorna, då? Utifrån de förutsättningar som finns, och dessa går inte att bortse ifrån, tycker jag många gör ett bra jobb. Här varvas nyheter, med kritik och debatt och profileringen hos de största sidorna har ökat. I samband med sitt avhopp uttryckte Nydahl sin besvikelse över den här kultursidans utveckling mot mer nöje och deckarbevakning. Bland annat.
Obegriplig kritik i mina öron. Att just deckarna samlas under egen vinjett en gång i månaden är för mig bra och tydlig kulturjournalistik. Såväl utgivningen av, som intresset för deckare är stort. Skall inte en kultursida som skildrar sin tid ta hänsyn till detta? Jo, självklart. Det gör vi genom att ta intresset på allvar, låta böckerna läsas och bedömas och genom att tydligt tala om detta för deckarälskarna. Sydsvenskan har under flera år haft en egen deckarsida varannan vecka, fast inte på kultursidan utan vid sidan om. Som om detta inte är litteratur tillräckligt bra för att platsa på kulturen. Märkligt.
Kristianstadsbladets deckarbevakning upptar runt 5 procent av den totala månadsdosen kulturmaterial i tidningen. Övriga 95 procent består av annan litteraturkritik, konstbevakning, intervjuer, krönikor, debatt, essäer…Nej, jag tycker inte det har blivit sämre, tvärtom.
Samma dag (i går) som Nydahls essä om nöjeskulturens fördumning av samhället skrev vi om att Jackie Ferm, med Kristianstadskoppling, vann såpan "Paradise Hotel". Överst på B-delens första sida syns de båda i varsitt hörn. Storartat, om ni frågar mig. Tidningssidan har, precis som myntet, alltid två sidor. Båda behövs, båda måste ges plats, båda har rätt att finnas.
I min människosyn är inte de som ser på "Paradise Hotel" dummare eller smartare än de som läser en bok, jag dömer inte heller någon beroende på vad de läser. Min bäste vän läser aldrig böcker, och hans intellekt är det inget fel på. En konstnär jag känner ägnar en hel del tid åt onlinerollspelet World of Warcraft. Vad är fel? Rätt? Bra? Dåligt? Lätta frågor att ställa, svåra att besvara.
Att döma och sortera förenklar resonemangen och blir därmed även generaliserande och felaktiga. Göran Tunström berättade en gång om när han mötte en man på den indiska landsbygden. Mannen satt och läste Shakespeare för några får. En professor? Tunström frågade. Nej, däremot en gruvarbetare från mittersta England, som brukade tillbringa sina semestrar åt högläsning av klassiker för de indiska fåren. För mig säger detta en hel del om människans rikedom, men också om det hopplösa att sortera in människor i väl definierade fack.
Allt är inte bra. Mycket behöver göras, kulturpolitiken bli vassare, kunnigare, mer synlig och aktiv, mer pengar behöver in i kulturbranschen, mångfalden ges mer stöd och utvecklas, enfalden motverkas, tuggmotstånd gör alla gott, kultursidor bli mer modiga och självständiga. Olika saker har skilda tempon, och där såpakändisar kommer och går finns det en långsamhet vid sidan om som består.
00-talet gav oss krig, terrorism och hotbilder, men medvetenheten och motståndet växte också. Det finns alltid minst två rörelser samtidigt. I det finns det en kraft som jag tror på.
