Textstorlek
Detaljer av tre skulpturer av Bianca Khon Barmen, som ingår i hennes utställning p åHässleholm kulturhus. 1. "Evakuering". 2. "Aljona". 3. "Homeland". (Bilder: Bosse Nilsson)
I ett rikt universum
Publicerad: 5 februari 2010, 01:15
Konst
Något i Bianca Maria Khon Barmens konst ger alltid recensent Isac Nordgren starka känslor. Den aktuella utställningen i Hässleholm är inget undantag.
Det första som slår mig är att Barmens småskaliga skulpturer tycks kunna passa in i vilket sammanhang som helst. För knappt tre år presenterade hon och Håkan Bengtsson en massiv manifestation på Dunkers kulturhus där ett till synes oändligt antal verk drabbade mig som en flodvåg.
I Hässleholms kulturhus har Barmen istället gjort en extremt sparsmakad utställning som består av endast tretton verk. Sju mindre akvareller hänger på vänstra väggen, de andra två väggarna har lämnats tomma, och på golvet står eller ligger sex skulpturer.
Barmens skulpturer kommer verkligen till sin rätt i lokalen. Stenen i verken och i golvet förenar sig, den vita färgen återfinns i både skulpturerna och i väggarna. Verken bär på Barmens karaktäristiska bildspråk, hennes personliga mytologi med olika djur som subjekt, pojken "Aljona" i verket med samma namn undantaget.
Skulpturerna presenteras på Barmens sedvanliga vis, som sceniska framställningar med huskroppar eller andra byggnadsliknande element som står i relation till djuren. I "Aljona" och "Penumbra" använder Barmen sig dessutom av tygstycken med vilka hon bildar tvådimensionella arkitektoniska ramar. Barmen drar upp osynliga linjer och skapar verkens rum direkt på golvet där de tycks flyta ut i en yttre värld, den utanför konstens sfär. I podieverken "Homeland" och "Observationsplats" har scenerna istället tydliga fysiska begränsningar och blir till rum i sig själva.
Ett intressant inslag i ett par av skulpturerna är de små garnstumpar som Barmen har knutit kring några figurer. Som ett sätt att förankra, binda samman eller kanske för att påminna om någonting som skall hända. I "Homeland" liknar snörena som halsdukar på två små snögubbar vilket ger verket ett lustigt intryck. Jämte snögubbarna i ett öde landskap ligger en kamel, vilket ger associationer till både en öken och ett snölandskap. Barmen skapar med framgång den typen av motsatsförhållanden.
Barmens konst ger mig alltid samma mångfald av starka känslor. Av ensamhet, tomhet och utlämnande. Den ger visioner av den vida kalla rymden, av det okända bortom de apokalyptiska landskapen som står likt avbefolkade öar i utställningsrummet.
En klyscha om konstnärer är att de skapar "ett eget universum" men i Barmens fall känns det relevant att tala om ett sådant. Hennes skulpturer rör sig i rummet likt himlakroppar som alla kretsar kring samma sol, kring en gemensam idé.
Isac Nordgren
