Textstorlek
Bodströms batong
Publicerad: 5 februari 2010, 01:15
Riksdagsledamot Thomas Bodström (S) tog i från tårna i Ekot i går morse. Regeringen var inte vatten värd sedan den fällts av EU-domstolen för att inte ha infört EU:s datalagringsdirektiv.
Det går att förstå Bodströms agerande. Han tar som bekant alla chanser att höras. Och så var det ju han som justitieminister som en gång tog initiativ till just detta direktiv, som ett av alla övervakningsförslag i det som kom att kallas för Bodströmsamhället.
Nu kan han inte ändra sig, utan passar på och försöker få det att framstå som om direktivet är självklart – och att regeringen bara är likgiltig mot alla potentiella brottsoffer.
Bodström vet naturligtvis att han är fel ute. Men han vet också hur han ska argumentera för att få uppmärksamhet.
För Socialdemokraterna, för man får väl anta att hela partiet står bakom Bodström, är det brottsbekämpningen som är det viktiga. Och det ska man ha respekt för. Men ingen brottsbekämpning kan tillåtas att bli så effektiv att den hotar viktigare värden, som värnandet av den personliga integriteten. Detta är kriminalpolitikens ständiga och svåra balansgång.
Lagen om trafikdatalagring är en långkörare. Enligt EU:s direktiv ska tele- och internetoperatörer tvingas att spara information om vem som ringt vem och när detta har skett. Dessutom ska samma information om sms, mms och e-post lagras, tillsammans med uppgifter om när användarna har varit uppkopplade mot internet. Däremot ska inte innehållet i samtalen eller meddelandena sparas.
Uppgifterna ska kunna begäras ut av polis under förundersökningar kring brott som ger minst sex månaders fängelse. Polis och åklagare hävdar att uppgifter som dessa har blivit allt viktigare för att kunna styrka brott.
En stridsfråga har varit hur länge uppgifterna ska sparas, men regeringspartierna har varit överens om att enbart införa minimikravet på sex månader.
För Bodström är effektiviteten överordnad. Han ser datalagringen som nödvändig för att polisen ska kunna bekämpa alltifrån människohandel och narkotikabrott till våldtäkter och mord. Han jämför också datalagringsdirektivet med FRA-lagen, vilken han anser är mer integritetskränkande.
Den frågan kan naturligtvis diskuteras. FRA-lagen bör kritiseras främst därför att den sätter den grundlagsskyddade meddelarfriheten ur spel, på det sätt vilket sökkriterierna godkänns och hur efterhandskontrollen fungerar. Att staten i vissa situationer – för rikets säkerhet – behöver kunna avlyssna ifrågasätter nog knappast ens Bodström.
Justitieminister Beatrice Ask (M) är mer sunt skeptisk. Datalagringsdirektivet ifrågasätts i flera länder. Själv har hon inte för avsikt att stressa igenom ett lagförslag före valet i september, trots EU-domen. Avvägningen mellan effektivitet och integritet är principiellt mycket svår, menar hon.
Moderaterna värnar arbetslinjen och kallar sig sedan förra valrörelsen för det nya arbetarpartiet sedan Socialdemokraterna övergått till att i stället främst slåss för trygghetssystemen. Nu verkar det som om en förskjutning har skett också i kriminalpolitiken. M tar steget tillbaka och fokuserar på den lilla människan. S har greppat batongen.
Det går att förstå Bodströms agerande. Han tar som bekant alla chanser att höras. Och så var det ju han som justitieminister som en gång tog initiativ till just detta direktiv, som ett av alla övervakningsförslag i det som kom att kallas för Bodströmsamhället.
Nu kan han inte ändra sig, utan passar på och försöker få det att framstå som om direktivet är självklart – och att regeringen bara är likgiltig mot alla potentiella brottsoffer.
Bodström vet naturligtvis att han är fel ute. Men han vet också hur han ska argumentera för att få uppmärksamhet.
För Socialdemokraterna, för man får väl anta att hela partiet står bakom Bodström, är det brottsbekämpningen som är det viktiga. Och det ska man ha respekt för. Men ingen brottsbekämpning kan tillåtas att bli så effektiv att den hotar viktigare värden, som värnandet av den personliga integriteten. Detta är kriminalpolitikens ständiga och svåra balansgång.
Lagen om trafikdatalagring är en långkörare. Enligt EU:s direktiv ska tele- och internetoperatörer tvingas att spara information om vem som ringt vem och när detta har skett. Dessutom ska samma information om sms, mms och e-post lagras, tillsammans med uppgifter om när användarna har varit uppkopplade mot internet. Däremot ska inte innehållet i samtalen eller meddelandena sparas.
Uppgifterna ska kunna begäras ut av polis under förundersökningar kring brott som ger minst sex månaders fängelse. Polis och åklagare hävdar att uppgifter som dessa har blivit allt viktigare för att kunna styrka brott.
En stridsfråga har varit hur länge uppgifterna ska sparas, men regeringspartierna har varit överens om att enbart införa minimikravet på sex månader.
För Bodström är effektiviteten överordnad. Han ser datalagringen som nödvändig för att polisen ska kunna bekämpa alltifrån människohandel och narkotikabrott till våldtäkter och mord. Han jämför också datalagringsdirektivet med FRA-lagen, vilken han anser är mer integritetskränkande.
Den frågan kan naturligtvis diskuteras. FRA-lagen bör kritiseras främst därför att den sätter den grundlagsskyddade meddelarfriheten ur spel, på det sätt vilket sökkriterierna godkänns och hur efterhandskontrollen fungerar. Att staten i vissa situationer – för rikets säkerhet – behöver kunna avlyssna ifrågasätter nog knappast ens Bodström.
Justitieminister Beatrice Ask (M) är mer sunt skeptisk. Datalagringsdirektivet ifrågasätts i flera länder. Själv har hon inte för avsikt att stressa igenom ett lagförslag före valet i september, trots EU-domen. Avvägningen mellan effektivitet och integritet är principiellt mycket svår, menar hon.
Moderaterna värnar arbetslinjen och kallar sig sedan förra valrörelsen för det nya arbetarpartiet sedan Socialdemokraterna övergått till att i stället främst slåss för trygghetssystemen. Nu verkar det som om en förskjutning har skett också i kriminalpolitiken. M tar steget tillbaka och fokuserar på den lilla människan. S har greppat batongen.
