De allierade mot axelmakterna. Nog låter det som ett upplägg omöjligt att förlora. Bara som en repris med känd utgång.

Uttrycket "allierade mot rödgröna" har inte riktigt samma symbolladdade värde. Ty även om det är mer än klart vilka de röda och gröna är så är stridslinjen fortfarande otydlig. Precis som utgången av valet i september.

Trenden har annars varit tydlig. Ju längre de rödgröna har hållit inne med vad de vill desto tydligare grepp om opinionen har de kunnat ta. Nu när beskeden kommer, nu när block har stått emot block i en rad debatter gungar det plötsligt till i opinionsmätningarna. Demoskopmätningen på fredagen visar att det bara skiljer 2,8 procentenheter mellan regeringsalternativen. Det kan vara ett tecken på en vändning.



Vad som talar för allianspartierna är också att vi står inför en vår med många tillfällen till förtydliganden. Valupptakter, stämmor och – inte minst – den ekonomiska vårpropositionen.

I dag samlas Moderaterna i Upplands Väsby, i går inledde Centern sina kommundagar i Göteborg.

Just Centern har på sistone kommit att utmålas till och med mer som alliansens svaga länk än Kristdemokraterna. Det är att ta i. Visst ser det illa ut i mätningarna, och visst har Centerledaren Maud Olofsson fått mycket stryk. Berättigat ifråga om Vattenfall, onyanserat ifråga om Saab.

Men.

Det intressanta med Centern är hur partiet har kunnat gå från kelgrisen för liberaler till något man inte ens vill se åt.

Visst, det fanns ett ideologiskt utrymme att inta när Moderaterna slutade tala näringslivspolitik. Utrymmet vidgades när Folkpartiet övergav frihetliga värden i FRA-debatten. I valet 2006 lovade C att värna den personliga integriteten. Sedan kördes Fredrick Federley och Annie Johansson över av partiledningen.

Det var ett stort misstag.

Ännu värre var när Federley och Johansson inordnade sig i partiet. Det var ett svek mot de egna väljarna som varken ledamöterna personligen eller Centerpartiet ännu har hämtat sig från.

Förr visste man var man hade Centern. Det var ett intresseparti för bönder. Med Thorbjörn Fälldin kom moralen, även om det var ideologiskt svajigt. Det betydde ändå mycket för många med en bergfast politiker som inte dagtingade med sitt samvete. Till en början.

När han så gjorde det var Centerns storhetstid över.

Men Maud Olofsson kom ideologin. Centern blev pålitligt borgerligt, även om retoriken ibland fortfarande minner om gamla dåliga dagar av dans mellan blocken: "Det vi behöver i Sverige är långsiktighet och mindre gräl", har hon sagt. Prisande pragmatismen lika varmt som hennes föregångare, vem det nu var.

Vad hon glömmer, och som hon själv har bjudit upp till, är att klargörande besked ofta leder till oenighet. Det trista är om debatten om olikheter jämt och ständigt klassas som gräl. Det är att göra politiken en otjänst.

I boken Min dröm för Sverige, som gavs ut inför valet 2006, var Olofsson tvärtom välgörande tydlig. I den skriver hon om det gröna, öppna och trygga Sverige. Men hon skriver också om att hon vill att diskussionen ska handla mer om visioner och mindre om enskildheter.

I sitt tal i Göteborg i går var det en annan Olofsson. En pressad partiledare, som verkar oroad över att C inte ska finnas representerat i riksdagen när partiet fyller 100 år, i december.

Nu är det detaljer som gäller. Profileringen är "sänkt moms för tjänsteföretag", inte ett tydligt mål.

Som ny partiledare tjatade Olofsson om att svenskarna måste bli mer som ivriga bävrar, i stället för matade fågelungar. Det var en ideologiskt laddad liknelse, alla ska anstränga sig så mycket de kan för det gemensammas bästa. Men tyvärr blev uttrycket slitet, eftersom det återanvändes snart sagt varje gång Olofsson talade.

Bilden av den ivriga bävern låg väl i Centerledarens mun. Hennes egen dotter har liknat henne vid en Duracellkanin.

Och betoningen på varje människas eget ansvar för det gemensamma fick Mona Sahlin att i valrörelsen 2006 utbrista: "Någon måste stoppa bäverkvinnan."

Olofssons mål måste vara att få Sahlin att upprepa de orden.