ººVänsterpartiets utnyttjande av söndagens dödsfall i Afghanistan är osmakligt – och det förnyade kravet på ett militärt tillbakadragande osolidariskt.

Naturligtvis går tankarna vid ett sådant här tillfälle i första hand till de stupades anhöriga. Att i samma andetag som man tar emot dödsbeskedet också beklaga att svensk militär har varit närvarande gör inte någon levande igen. Löser inga problem.

Sveriges engagemang i Afghanistan har brett stöd. I riksdagen är det bara V som är helt emot.

Som i andra internationella väpnade insatser handlar det om att bygga säkerhet för att kunna hjälpa de folkvalda att bygga en ny stat, på fredlig grund. Det är alltid riskabelt.

Vänsterpartiledaren Lars Ohly menar att närvaron i Afghanistan är oriktig, eftersom den innebär ett samarbete med USA. I stället för att se till syftet med insatsen – fred och frihet för det afghanska folket – är han alltså missnöjd med vem som leder den FN-sanktionerade insatsen.

Detta rimmar illa med Sveriges traditionella syn på FN.

Att, som Ohly förordar, bedriva demokratiarbete är bra, men kan inte ersätta de säkerhetsskapande insatserna. Det är inte antingen eller, det är både och.

Eller det kanske är något annat Ohly vill? Att svenskarna ska fly landet och låta andra ta ansvar? Eller att alla militärer från de 40 länder som är närvarande ska överge afghanerna?

Utan militär närvaro i Afghanistan skulle det genomkorrupta landet med lätthet övertas av talibanerna. Skräckväldet skulle återupptas.

Ibland kan freden bara vinnas med vapen i hand. Priset är högt. Men alternativet kan bli mycket mer kostbart.