Textstorlek
Två tonåringar söker sin väg
Publicerad: 9 februari 2010, 01:15
Ungdomsroman
När Per Nilsson (Sölvesborg) och Katarina Kieri skriver en gemensam ungdomsbok leder till ett berättande som är både nära och närvarande. Sune Johannesson tror att den kommer vara med i Augustprisets final.
Ungdomsroman
Per Nilsson & Katarina Kieri
"I det här trädet"
(Rabén & Sjögren)
"I det här trädet"
(Rabén & Sjögren)
Årets bästa? Redan nu?
Tja, omöjligt att veta, men känslan är att "I det här trädet" är bland de sex när Augustjuryn gör sitt val i höst. I all sin enkelhet är det här en berättelse med stark närvaro och närhet, glädje och sorg, små och stora tankar och två övertygande porträtt av Siri och Jakob, två tonåringar som inte tillhör sin generations mittfåra.
Det är varannanprincipen som gäller, där kapitlen om Siri respektive Jakob turas om. Ibland dyker de upp i varandras vardagsberättelser, som ett lockande väsen i bildens ytterkant. De lägger märke till varandra, och känner båda att de har något gemensamt. Sökandet. Ensamheten. Egensinnigheten. Styrkan. Och var för sig ger de den andra ett smeknamn. Vilsenpojken, och Fågelflickan.
Jag gissar att herr Nilsson har skrivit själva anslaget. Ingen mjukstart, utan rakt på och rätt provocerande. Första ordet: "Klitoris". Som sedan upprepas ett antal gånger. Men därefter vet jag inte, och slutar att leta. Vad spelar det för roll vem som skrivit vad? Det är ju bokens helhet som är det viktiga, och den fungerar alldeles utmärkt.
Ibland känns jargongen väl ungdomlig, men berättelsen om Siris och Jakobs skol- och vardagsliv engagerar. Till stor del är deras situation präglad av den historia de bär med sig. I Siris fall en älskad pappa som genom sin alkoholism sviker gång på gång, i Jakobs fall en tystnad inom familjen efter en flytt och en misshandel som hans bror varit passivt delaktig i.
Hur bär vi våra motgångar? Hur avlastar vi oss genom kommunikation? Och hur lär vi oss gå vidare? Frågor mellan raderna.
Båda har trasiga familjer, och reagerar genom att fundera i sin ensamhet, inte genom pratet och utagerandet. I utvecklingen följer vi förändringen, aldrig enkel eller smärtfri, men steg för steg ser vi hur nya lärdomar tar plats i deras kroppar. Det är vackert och effektfullt berättat.
Men bäst? Ointressant. Bra räcker länge.
Sune Johannesson
