Textstorlek
Gråsparvar och tystnad
Publicerad: 9 februari 2010, 01:15
Diktsamling
Det finns mycket i Bengt Emil Johnsons nya diktsamling, "Aftonsånger", som pekar mot ett slut. Och alltihop börjar och slutar med ett väldigt rum.
Diktsamling
Bengt Emil Johnson
"Aftonsånger"
(Bonniers)
"Aftonsånger"
(Bonniers)
Han söker i det som pågår, efter uppehåll i pågåendet, kanske just efter försummade ögonblick, fångar intryck som av en tillfällighet, iakttar omgivningen, blir sällan inåtskådande, lägger ofta till en dos humor.
Vardagens fraser vänds och vrids på, som "allt har sin tid", men vi gör något med tiden också:
Det finns ingen annan tid
än den som var och en av oss
har böjt och tänjt.
Troligen har vi förändrat sikten
för de efterkommande.
I ett antal dikter redogör han för sin poetik. Dikter passerar som orienterare, kackerlackor eller rentav i grannens soppåse. De snubblar på rötter, trampas på eller försvinner:
Strömstaren gick till
botten
med saken. Poemet
som låg där.
När han kom upp
hade han svalt det.
Som bekant har Johnson god kännedom om fågelvärlden och många arter befåglar hans dikter. Mest tyr han sig till gråsparven och tornsvalan (han vägrar säga tornseglare).
Den förra ingår i en försenad korrespondens med en honom kär poet, Werner Aspenström, som en gång fann en ansenlig nyansrikedom hos den ofta förbisedda fågeln. Men nu gäller: "Gråsparven / är på vissa orter / numera ganska sällsynt".
Johnson är även tonsättare och estradör. Hans dikter är ofta motsträviga musikaliskt sett. Därför överraskar han med en harmonisk dikt i stram form, ett tema med små variationer:
Jag ser att träden växer
där de växte.
Jag ser hur grönskan djupnar
emot kvällen.
Jag minns var träden växte
när de växte.
Jag ser hur grönskan djupnar
nu, mot kvällen.
Så många träd som växer
och som vuxit.
Jag ser hur grönskan djupnar,
och det kvällas.
I några dikter och av samlingens titel kan man ana att Bengt Emil Johnsons dagar är räknade. Gråsparvar sitter på sjukhusets balkongräcke, förmultningens sista stadium, ammoniak, åkallas i en dikt (länge har det varit Johnsons eget namn hos skohandlarn i Ludvika) och det betydelsefulla rummet kan nog också ses i alla fall som dödens väntrum, om inte döden själv.
Om så är fallet lämnar han egensinniga och oefterhärmliga konstverk efter sig. Men vem vet, ammoniakstadiet kanske dröjer.
Jan Erik Bornlid
Rätt ambition, men fel mål
