Textstorlek
Kvantitet är inte det enda måttet på demokratisk kvalitet.
ARKIV: E Hoshiko / SCANPIX 2010
Många är inte bättre
Publicerad: 9 februari 2010, 01:15
I Bromölla funderar politikerna på att utöka den politiska organisationen med ett oppositionsråd på halvtid. Det är inget ovanligt. Avlönade oppositionspolitiker finns ofta i större kommuner, som i Kristianstad.
För Bromöllapolitikerna handlar det om att öka insynen och se till så att även oppositionen kan förbereda sig och fullt ut ta del av ärendeberedningen. Tanken är förståelig, och visst kan man göra så. Om man tycker att man har råd.
Samtidigt finns det argument som talar emot. Det viktigaste är: insyn.
Som det fungerar i många kommuner i dag rundas ofta principen om offentlighet och insyn i den politiska beslutsprocessen genom att avgörande beslut inte förbereds i öppna forum. I praktiken gör partierna upp redan i arbetsutskott och slutna nämndssammanträden. Den öppna debatten i fullmäktige blir mest en repris, åtminstone i de frågor där enighet inte nås.
Det är en sak. Kan vara uppfriskande, men lika gärna bortkastad tid.
Vad som är värre är att allmänheten aldrig får kännedom om hur debatten gick i de frågor där politikerna fann varandra. Det läggs en dimridå över både argumenten och avvägningarna.
Så här fungerar det i och för sig även med oavlönade oppositionspolitiker. Bättre är därför att förändra den politiska organisationen i grunden. Oppositionen ska naturligtvis ha sin bas i den valda fullmäktigeförsamlingen, och agera där. Inför öppen ridå.
Införandet av kommunal parlamentarism – som handlar om att endast majoriteten sitter i styrande organ – skulle definitivt vitalisera debatten i fullmäktige. Det skulle också tydliggöra ansvaret för de kommunala besluten och därmed underlätta för väljarna att förstå den kommunala processen.
Det hade varit intressant om någon kommun, varför inte Bromölla eller Kristianstad, drev en process för att få inleda en sådan försöksverksamhet.
Nu framstår partierna dessvärre som mer intresserade av sin egen position, så det lär nog aldrig hända. Det tycks vara lättare att införa fler avlönade politikerposter än att minska antalet politiker.
Det var antagligen därför som Bengt Gustafson (M) i Kristianstad tvingades ta fram en modell med fortsatt stöd till partierna och bevarat antal platser i styrelser och nämnder för att få med sig en preliminär majoritet på att minska antalet ledamöter i fullmäktige till den lagstadgade nivån av 61.
Motivet för att inte engagera fler politiker än vad lagen kräver är främst ekonomiskt. I besparingstider sticker det onekligen i ögonen på kommuninvånarna om den politiska organisationen inte trimmas, utan i stället behålls på en större nivå än vad som krävs.
Argumentet om att det måste finnas 71 ledamöter för att hela kommunen ska vara representerad är märkligt. Fler valkretsar skulle säkerställa detta bättre. Men bäst är att partierna själva tar hänsyn såväl till varifrån de nominerade politikerna kommer som deras bakgrund.
Fast ännu bättre hade varit om väljarna fick den makten fullt ut genom ett mer utbyggt personvalssystem.
Nu blir det inget förslag om att minska antalet ledamöter. Räkna med att Sverigedemokraterna kommer att utnyttja etablissemangets ovilja att spara på politiker.
För Bromöllapolitikerna handlar det om att öka insynen och se till så att även oppositionen kan förbereda sig och fullt ut ta del av ärendeberedningen. Tanken är förståelig, och visst kan man göra så. Om man tycker att man har råd.
Samtidigt finns det argument som talar emot. Det viktigaste är: insyn.
Som det fungerar i många kommuner i dag rundas ofta principen om offentlighet och insyn i den politiska beslutsprocessen genom att avgörande beslut inte förbereds i öppna forum. I praktiken gör partierna upp redan i arbetsutskott och slutna nämndssammanträden. Den öppna debatten i fullmäktige blir mest en repris, åtminstone i de frågor där enighet inte nås.
Det är en sak. Kan vara uppfriskande, men lika gärna bortkastad tid.
Vad som är värre är att allmänheten aldrig får kännedom om hur debatten gick i de frågor där politikerna fann varandra. Det läggs en dimridå över både argumenten och avvägningarna.
Så här fungerar det i och för sig även med oavlönade oppositionspolitiker. Bättre är därför att förändra den politiska organisationen i grunden. Oppositionen ska naturligtvis ha sin bas i den valda fullmäktigeförsamlingen, och agera där. Inför öppen ridå.
Införandet av kommunal parlamentarism – som handlar om att endast majoriteten sitter i styrande organ – skulle definitivt vitalisera debatten i fullmäktige. Det skulle också tydliggöra ansvaret för de kommunala besluten och därmed underlätta för väljarna att förstå den kommunala processen.
Det hade varit intressant om någon kommun, varför inte Bromölla eller Kristianstad, drev en process för att få inleda en sådan försöksverksamhet.
Nu framstår partierna dessvärre som mer intresserade av sin egen position, så det lär nog aldrig hända. Det tycks vara lättare att införa fler avlönade politikerposter än att minska antalet politiker.
Det var antagligen därför som Bengt Gustafson (M) i Kristianstad tvingades ta fram en modell med fortsatt stöd till partierna och bevarat antal platser i styrelser och nämnder för att få med sig en preliminär majoritet på att minska antalet ledamöter i fullmäktige till den lagstadgade nivån av 61.
Motivet för att inte engagera fler politiker än vad lagen kräver är främst ekonomiskt. I besparingstider sticker det onekligen i ögonen på kommuninvånarna om den politiska organisationen inte trimmas, utan i stället behålls på en större nivå än vad som krävs.
Argumentet om att det måste finnas 71 ledamöter för att hela kommunen ska vara representerad är märkligt. Fler valkretsar skulle säkerställa detta bättre. Men bäst är att partierna själva tar hänsyn såväl till varifrån de nominerade politikerna kommer som deras bakgrund.
Fast ännu bättre hade varit om väljarna fick den makten fullt ut genom ett mer utbyggt personvalssystem.
Nu blir det inget förslag om att minska antalet ledamöter. Räkna med att Sverigedemokraterna kommer att utnyttja etablissemangets ovilja att spara på politiker.
