Varje barn är unikt

Kristianstad Artikeln publicerades

Gyrils mamma Helen gråter. Hon besöker för första gången dottern i skolan under en musiklektion och får för första gången se sin dotter hoppa, leka, krama sina kompisar, vara en av de andra. Tårarna i ögonvrån är av glädje.

– De har visat mig bilder, men jag har aldrig sett henne delta på det sättet tidigare. På förskolan gick hon bara bakåt, hon var så understimulerad att hon inte var intresserad av något. Detta är fantastiskt, det som Helgedalskolan gjort för vår Gyril.

Det var inte självklartatt Gyril skulle gå på Helgedalskolan, i vanlig klass. Hon har trots allt Downs syndrom. Hon pratade inte, hade bara precis knoppats ur sin tillbakadragna tillvaro och börjat teckenspråka lite smått när det var dags att prata skola. Men föräldrarna, envisa i sin kärlek till den enda dottern, vägrade se begränsningarna.

De är inte förnekande, de vet att Gyril aldrig kommer bli som ett vanligt barn, de inser att hon inte kommer att klara de nationella målen fullt ut. Men de vill ge henne vad de kan, så långt som möjligt.

– Vi ansåg att hon inte hade nått sin gräns, sin högsta nivå, på förskolan. Och se så rätt vi hade, säger pappa Johan.

Som i helgen fick höra dotterns hela första mening och som på sistone sett henne leka låtsaslekar, vilket hon inte kunnat tidigare.

Det var inte självklartatt Gyril skulle gå på Helgedalskolan, i vanlig klass. Men när rektor Tony Ivarsson ställdes inför föräldrarnas önskemål valde han att se möjligheterna.

– Vi har ett antal barn som ska börja skolan varje år. Varje barn är unikt och det är vår skyldighet att se till att varje barn får bästa möjliga förutsättningar.

Så Gyril var välkommen. Det var den andan som gjorde att hennes föräldrar vågade, i stället för att välja den trygga, mer förväntade vägen till särskolan.

Fast de menar att deras mod inte är något jämfört med skolans mod.

Eller de andra barnens föräldrars, de barnen som nu tar hand om Gyril, som leker med henne, som bryr sig om henne, som gör att hon har någon att härma, någon att lära sig av.

– Barnen är fantastiska, vilket vi tackar deras föräldrar för. Alla har accepterat Gyril och mer än det. Vi känner att hon är omtyckt, säger Johan.

Alldeles enkelt är detförstås inte. Gyrils språk är inte särskilt utvecklat och hon orkar inte sitta hela dagar i skolmiljön. Men med sin assistent, förskolläraren Christina Unné, går det.

– Det här är förstås en påfrestning för Gyril också, jämfört med särskolan. Intrycken är många, det är en helt annan takt hon ska hänga med i. Tröskeln är högre. Men vi tror att det också ger henne en större chans till utveckling, säger Johan.

Som Christina Unné beskriver det: Gyril ska klättra pinnhål för pinnhål, hela tiden nära gränsen för vad hon kan åstadkomma. Det tar tid, det får ta tid.

Men det är en förmån även för de andra eleverna att ha Gyril som klasskompis. De lär sig tolerans, får förståelse för vad ett gravt funktionshinder innebär, de lär sig att alla är olika.

De tråkiga åren,när familjen kämpade för sina rättigheter inom förskolan, när de ansåg att Gyril gick bakåt i utvecklingen på grund av understimulans och oförståelse, när de anmälde förskolan till Skolverket och fick rätt, de åren har de lagt bakom sig. Visst undrar de själva ibland om det kan vara så här bra. Men de saknar på inget sätt den orosklump som ständigt låg i magen tidigare.

– Oavsett vem som är där när vi hämtar Gyril från fritids, så är de engagerade i hennes välbefinnande, säger Helen och berättar om femteklassare som kan sitta med Gyril och läsa saga eller pyssla om eftermiddagarna.

Berikande, för båda parter, menar hon. Den lilla rädsla som fanns om barn som mobbar den som är udda, är som bortblåsta. Alla vet vem Gyril är, alla vet att hon är speciell.

Gyril själv, hon bryrsig inte så mycket om uppståndelsen.

Hon är nu ett av barnen i gruppen, en självklar del som skrattar när favoritsången ljuder, som tramsar och kastar skorna omkring sig, som lär sig, lär sig, lär sig.

– Vi hoppas att hon ska kunna gå kvar till femte klass, men vi tar en termin i taget. Vi är så tacksamma för hur Helgedalskolan välkomnat Gyril. De kommer att ha stor del i den utveckling hon får, som ligger till grund för hela resten av hennes liv, säger Helen.

Hon vill visa att det går att anpassa den vanliga skolan till barn med funktionshinder.

Föräldrarna är noga medatt inte kritisera särskolan, som de menar säkert är bra den också, men de ville att Gyril skulle stimuleras på ett sätt som inte nås där. De ville att hon skulle omgärdas av barn utan funktionshinder och hitta sin plats i det sammanhanget. Ett sammanhang som när hon blir äldre ändå är det samhälle hon kommer att leva i.

– Gyril får inte vara en ö för sig själv. Samhället kommer aldrig att anpassas efter Gyril, då måste hon i möjligaste mån få lära sig grunderna till det samhället i en vanlig skola, säger Helen.

Tårarna är borttorkade och leendet så brett det kan vara.