Tradition och frijazz

Kultur Artikeln publicerades

Anarkistisk manlig dikteruption och träffsäker kvinnlig relationsprosa. Johan Wilhelmsson har läst Danmarks två bidrag till Nordiska Rådets litteraturpris, som i årets startfält får ses som statister.

Båda tar sin början en nyårshelg i missmodets tecken. Annars är det svårt att hitta gemensamma nämnare mellan Ida Jessens vardagsrealistiska relationsdrama "Børnene" och Peter Laugesens yviga dikteruption "Fotorama". Förutom att båda nominerats som danska bidrag till Nordiska rådets litteraturpris. Och att båda sannolikt får nöja sig med att spela en statistroll när vinnaren ska koras.

Laugesen, dansk beatveteran och akademiledamot, formulerar i "Fotorama" ett slags fyrtiotalistens klagan. Det har med ens blivit sent på jorden, och tiden är mer än vanligt ur led. Fundamenten eroderar, orsakskedjorna muterar och revolutionen har omsider sällat sig till de döda myternas skara. För egen del har diktjaget insett att "der er ikke mere/ så meget tid, som der var".



Någon uppgivendiktsamling är "Fotorama" för den skull inte. Laugesen tar spjärn mot tidens förflackning i dikter som frammanar naturens och kulturens motkrafter. Kamomillens "små, skæve skygger/ blæser hen over græsset ved søen". Dylan Thomas åker taxi genom krigets moras "som et vildt blomstrende håb". Här finns gärdsmygar, sniglar, hackspettar; här finns Rilke, Mingus, Bartok.

Inte minst kastar sig Laugesen ut i ett spontanistiskt språkflöde med en anarkistisk trotsattityd som kan kallas för punk, eller kanske hellre frijazz. Hejvilt växlar han mellan det raka, det intrikata – "drømmestjerners talesprog" – och det nonsensartade. Ena stunden surrealism, nästa en uppsluppen konkretistisk kaskad: "gribbiriii/ gribbiriii/ gribbgribb/ gribbgribb/ riiiiriiii".

Försöken att med uttryck tullade från modernismens stilförråd frammana avantgardismens slumrande spöke räcker trots allt inte till mycket mer än en nostalgitripp. Betydligt bättre fungerar Laugesens mer reflekterade fria vers. Dess musikaliska kvaliteter tydliggörs när han – som på litteraturklubben Stanza i Malmö häromveckan – läser sina dikter till jazzkomp. Ja, den böljande versen, som löper parallellt med den böjliga saxofonen, påminner ofta själv om en jazzimprovisation.

Hos Laugesen blir skrivakten till en motståndshandling i en värld där vi alla "er ligeglade med alt andet og alle/ andre end os selv". När alla myter är döda, och även den egna dödligheten gör sig påmind, kan poeten ännu fatta pennan och "skrive til det sidste".



Mer vardagsnära problemgestaltas i Ida Jessens romantrilogi om livet i den fiktiva jylländska småstaden Hvium. Närmare bestämt står relationen mellan föräldrar och barn i fokus. Den avslutande delen, som har den passande titeln "Børnene", handlar till stor del om konflikten mellan en kvinnas självförverkligande och omsorg om sin dotter.

Barnavårdssköterskan Solvej har lämnat familjen för en tillfällig förälskelse. När hennes exman träffar en ny kvinna och flyttar till Hvium följer Solvej efter för att vara nära den saknade dottern. Först lever hon i periferin av det inskränkta lilla samhället, men lyckas snart få in en fot i ortens sociala liv. Här finns gott om jagsvaga kvinnor som söker bekräftelse genom att vara männen till lags, men också åtskilliga ömkliga män med mindervärdeskänslor. Alla är de mer eller mindre kringrända av trista livsomständigheter.

"Børnene" är på gott och ont ett romanhantverk av traditionellt snitt. Jessen har en fin förmåga att krypa under huden på sina karaktärer, levandegöra miljöer med hjälp av talande detaljer och kryddsätta med effektiva spänningsmoment. Med absolut gehör för äktenskapsgrälets alla nyanser av svart fångar hon i en precis dialog övertygande samlivets baksidor. Ändå förlorar jag alltmer intresset ju mer intrigen tänjs ut i tiden – den utspelar sig från 1992 till 2007 – och upplever i stigande grad romanens väl konventionella berättarstruktur som en svaghet.



Nog förtjänar såväl Jessensom Laugesen läsare också på vår sida av sundet. Fast när årets nordiska tungviktare – med Steve Sem-Sandberg och Monika Fagerholm i spetsen – drabbar samman i vad som kan arta sig till en litterär finnkamp lär de vackert få stå bredvid och titta på.