Huvudledare

Bästa regiongrannar

Huvudledare Artikeln publicerades

Med Ansvarsutredningens förslag till en ny administrativ indelning av Sverige i sex till nio storregioner 2007 trodde nog många att Axel Oxenstiernas omoderna statsbygge från 1600-talet slutligen skulle ersättas.

Så blev inte fallet.

I teorin var många för. I praktiken bar det tydligen emot.

Det var när kartor skulle ritas och nya gränser dras som bypolitiken tog överhanden. Varför där? Varför så och inte si?

Så Ansvarsutredningen lades till alla tidigare utredningar, och en ny utredning sjösattes. Målet denna gång är, som tidigare, att göra staten tydlig och greppbar. Presentation väntas senast vid utgången av 2012.



Att Folkpartiet iSkåne, Blekinge och Kronoberg nu har enats om att driva regionfrågan politiskt är därför en viktig och välkommen markering.

Velandet om storregionerna måste få ett slut.

Och det är ytterst lämpligt att regionfrågan debatteras och blir en del av valrörelsen redan i år. Endast så kan de politiker som är för "en anpassning av kartan efter verkligheten", som regionrådet Gilbert Tribo (FP) säger, med trovärdighet driva frågan om att blekingar, kronobergare och skåningar 2014 ska kunna välja ett nytt, gemensamt regionparlament.

I mycket handlar det om politisk vilja. Samtliga partier har tidigare uttalat sig svagt positivt, men bara FP:s tre länsförbund har meddelat ett unisont och klart ja. Av allianspartierna är det Moderaterna som har varit mest motstridiga, ena stunden har man varit småintresserad, nästa har man funnit tusen och en ursäkt att vänta.

De rödgröna tycks å sin sida mest tala sjukhusregioner, och inte vara så intresserade av regionala utvecklingsfrågor. Men det kommer nog.

Det viktiga är att frågan om en sydsvensk storregion nu inte verkar kunna blockeras av M längre. FP är redo att göra upp över blockgränsen.

Och att initiativet till detta kommer från de län som berörs är ett styrkebesked. Regionerna ska växa fram underifrån, har M-ledningen gång på gång ekat.



Men vågar partierna?Vågar de se över gärdsgården och in i framtida mandatperioder samtidigt som de ser till grannarnas bästa?

För den som anser att administrativa gränser inte finns till av kulturhistoriska skäl utan för att skapa smidigast möjliga offentlig service. För den som förstår att Skåne inte kommer att försvinna bara därför att det offentliga organiseras på ett sätt som gör att landskapen inte blir detsamma som länen – vilket de för bara tio år sedan för övrigt inte var i Skåne och fortfarande inte är i Småland. För den som menar att den regionala utvecklingen fungerar bättre med tydligt ansvar i stället för med dagens modell där regionfullmäktige i efterhand bekräftar i praktiken redan fattade beslut.

För alla dem är regionfrågan enkel.

Och bara för att vara tydlig: Det handlar för Skånes del inte om att på nåder acceptera samboskap med ett par kusiner från landet. Tvärtom. Skåne har 1,2 miljoner invånare, Blekinge förvisso bara 150 000 och Kronoberg 180 000. Men för att nå en kritisk massa av invånare och klara av att bära exempelvis sitt universitetssjukhus behöver Skåne sina grannar. För våra grannar finns dock alternativet att söka sig samman och norrut i stället för söderut.

Det är Skåne som borde stå med mössan i hand. Nu.