Annons

308 år av skånsk fred

Historikern Anders Blidberg, från Glimåkra, tar i sin nya bok upp striderna om Skåne. En kunnig resa tillbaka till en dramatisk period, anser kulturskribenten Anders Bojs som har läst ”Sista striden om Skåne”.
Ny bok • Publicerad 8 november 2018 • Uppdaterad 9 november 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Anders Blidberg, historiker och författare från Glimåkra, har i höst utkommit med sin bok ”Sista striden om Skåne”.
Anders Blidberg, historiker och författare från Glimåkra, har i höst utkommit med sin bok ”Sista striden om Skåne”.Foto: Peter Åklundh

Vi har med stolthet firat/uppmärksammat att Sverige haft fred i 204 år. Den siste soldaten, 32-årige Berndt Storm från Bohusläns regemente, stupade vid Kjölbergsbro i sydligaste Norge den 14 augusti 1814. Sedan dess har vi sluppit krig.

Men i Skåne har vi haft fred längre än så. Bortsett från smärre strandhugg i Båstad och Råå under de svensk-dansk/ryska krigen 1788 och 1809 har det varit lugnt sedan den danska invasionen 1709 och slaget vid Helsingborg 1710. Den danska förhoppningen att kunna återta de i freden i Roskilde 1658 förlorade skånska landskapen fanns alltså kvar och när Sverige 1709 besegrades av ryssarna vid Poltava var det dags.

Annons

Vad som hände tas upp av Gunnar Wetterberg i del 3 av hans Skånehistoria som kom förra året, men den som vill ha en mera initierad och lokalhistoriskt förankrad skildring kan nu få god hjälp av Anders Blidbergs ”Sista striden om Skåne".

Det var alltså det svenska nederlaget vid Poltava som satte i gång danskarna, som ingått i en stormaktsallians mot Sverige år 1700 men fått dra sig ur den efter en framgångsrik svensk landstigning på Själland. Nu var man tillbaka i kriget. Den enväldige kungen Fredrik IV måste godkänna det mesta, vilket gjorde det danska systemet tungrott. Och så var Fredrik lättsinnig och hans amorösa äventyr var ofta prioriterade framför tjänsteärendena.

Danmark hade en värvad krigsmakt, men i fredstid hyrde man ofta ut sina förband till ”behövande” länder nere i Europa. Så fick man en nyttig reserv och dessutom möjlighet att skaffa sina soldater krigserfarenhet. Även Sverige lät sitt folk kvalificera sig i de europeiska krigen. Sålunda hade Magnus Stenbock blivit värvad och ”upplärd” i tjänst hos den tysk-romerske kejsaren.

Denne Stenbock hade 1705 utnämnts till generalguvernör i Skåne och fått ta hand om de revanschlystna danskarna. Det avgörande slaget stod vid Helsingborg den 28 februari 1710 och den efter förlusterna i Ryssland nyuppsatta svenska armén tog där initiativet från danskarna, som flydde in under stadens skyddande murar. Efter ett par dagar utrymde de staden men hann dessförinnan förgifta dess brunnar med hästkadaver.

I öster hände också saker. Kristianstad föll (dess garnison utgjordes av föga ”krigsentusiastiska” sachsare, som tvångsrekryterats till den svenska armén efter segern vid Fraustadt 1706, de ryska krigsfångarna där fick inte samma möjlighet utan avrättades, ett flagrant brott mot humanitär krigföring). Kristianstad får nu vara med om sin sista strid och efter stadens kapitulation ger sig den danska hären iväg österut för att förstöra den svenska flottan, som låg infrusen i Karlskrona.

Denna offensiv stannar vid Karlshamn och därefter återvänder man till Skåne, som samtidigt drabbats av en förödande pest.

Någon folkresning till dansk förmån sker inte denna gång, snapphanetiden är över. Snapphanarna behandlas seriöst av dagens historiker, men också i mera romantiska sammanhang. Jag vill gärna framhålla göingen Carl August Cederborg (1849-1933). Lars Fernebring och Mac Robertson har ägnat honom en biografi, där ett antal kända svenskar fått avge vittnesmål, alltifrån FN-ambassadören Gunnar Jarring till DN-journalisten Jan Olof Olsson (Jolo).

Vittnesmålen är till Cederborgs fördel och det är extra roligt att vi nu fått en ny författare hemmahörande i Göinge (Blidberg är bosatt i Glimåkra och är alltså, precis som Cederborg, göing), som kan skildra denna svåra tid vetenskapligt korrekt men ändå medryckande.

Fred slöts slutligen i Stockholm 1720. Sverige avstod från sin tullfrihet i Öresund liksom från sin allians med Holstein så Danmark skulle slippa bakhåll därifrån. Fredrik IV döpte sitt nyuppförda lustslott på norra Själland till Fredensborg för att denna hans enda framgång i krig skulle ihågkommas. Slottet används fortfarande av den danska kungafamiljen.

Info: Anders Blidberg håller ett föredrag om sin bok på Regionmuseet i Kristianstad söndagen den 9 december, kl 14.

Historia

Anders Blidberg

”Sista striden om Skåne”

(Bokförlaget Langenskiöld)

Anders Bojs
Annons
Annons
Annons
Annons