Sune Johannesson: "Akademien måste ta avstånd och ansvar!”
Jag åker buss genom ett vackert morgonlandskap, från Kristianstad till Ystad. Det blir en mardrömsresa. Det beror inte på bussen, chauffören eller att solen lyser allt starkare godmorgon, inte alls, allt rullar lugnt och behagligt. Det beror istället på det jag har framför mina ögon: ”Det slutna sällskapet”.
För när vi är på väg ut ur Everöd bestämmer jag mig för att ägna den här resan åt att titta på den nya dokumentären som redan har blivit flitigt citerad genom bland det sista som en av dess huvudpersoner, Horace Engdahl, säger i filmen: ”Jag vet inte om det är så att män passar bättre att sitta i den här typen av församlingar...”.
Det här är en film som kommer att bli citerad och diskuterad, applåderad och kritiserad. Och det är en film som gjorde min vackra bussresa till närmast en mardröm. När jag kliver av i Ystad efter en timmes filmtittande i mobilen är jag omskakad och upprörd.
Varför? Det allra mesta som kommer fram i filmen är ju egentligen väl känt och flitigt omskrivet; som ryktena om kulturprofilen Jean-Claude Arnaults vidriga beteende mot kvinnor och hans sätt att utnyttja sin position i kultureliten, som författaren och ledamoten Horace Engdahls försvar av sin gamle vän, som förmånerna för Akademiens ledamöter...
Nej, det som gör mig så be- och upprörd är insikten om hur trådarna i denna lilla snäva kulturella krets sedan länge är sammantvinnade. Om hur det klappas på varandras axlar och ryggar, om vänskapskorruption, om lojalitetstystnad och om spelet bakom Akademiens alltför länge stängda dörrar.
Jag som länge försvarat Akademiens värden och värderingar och uppdrag. För litteraturen! För snillen och smak! För deras sätt att lyfta betydelsen av kulturen, samtalet och tanken i en hetsig och hetsande tid. Men nu!? Vad hjälper det med frack och ett och annat franskt ord när det stinker av tystnad och gammaldags unkna värderingar?
Undertiteln till ”Det slutna sällskapet” är talande: ”Akademien, Männen, Övergreppen”. För den som vill veta mer om Akademiens långa historia, litteraturpristagare, ordboksarbetet och olika stolars ledamöter får söka sig någon annanstans.
Det här är en film om den pågående krisen – en kris som rullade igång för ett år sedan genom publiceringen i DN av de aderton kvinnornas vittnesmål mot Arnault – och som tar oss ända fram till idag. I eftertexterna nämns till och med Hovrättens fängelsedom mot Arnault, ett besked som kom i måndags (3/12).
Men även om krisen tog fart i november 2017 visar filmen oerhört tydligt att de grundläggande problemen började långt tidigare. De finns sedan länge i Akademiens väggar.
Akademiens ständige sekreterare Anders Olssons första kommentar om Hovrättsdomen mot Jean-Claude Arnault var, enligt TT: ”Vi har ingenting att säga eftersom det här inte är kopplat till Akademien.”
Om det var obegripligt tidigare gör filmen det fullständigt obegripligt. Det går att se ”Det slutna sällskapet” som ett kraftfullt motargument mot just den åsikten. Det här har i allra högsta grad med Svenska Akademien att göra! Om inte samtliga ledamöter inser detta genom att ta avstånd och ansvar, ja, då är det bara att hänga upp en post-it-lapp på dörren i Gamla stan. Stängt tills vidare.
