Annons

Ångest, sex och ensamhet i ett genialt självporträtt

Med absolut kontroll över språk och kropp gestaltar Helena Österlund ensamhet och kärlekssorg med en fullständigt samtida blick. Ett genialt självbiografiskt romanporträtt, tycker Annika Wall.
Bokrecension • Publicerad 26 februari 2019
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Helena Österlunds nya roman heter ”Min sårbara kropp”.
Helena Österlunds nya roman heter ”Min sårbara kropp”.Foto: INGRID SCHULLSTROM

Det står på försättsbladet att ”Min sårbara kropp” är en roman, samtidigt som det står på ett annat ställe att det är en ”självbiografisk bekännelse”. Spelar det någon roll för läsningen? Autofiktionen visar ändå bara den del av sanningen som författaren vill visa fram, och med ”Min sårbara kropp” är det som att Helena Österlund vill säga: ni vill ha autofiktion, då jävlar ska jag ge er min typ av autofiktion så långt ner i halsen så att ni kräks.

Och som hon gör det. Med kontroll på sin berättelse i varje stavelse. Det är så poetiskt och precist avvägt, det finns inte ett enda ord jag skulle vilja byta ut, inte ett enda kommatecken eller punkt jag vill flytta på. Jag är mållös av beundran inför det perfekta språket och jag är fascinerad av rytmen i romanen där dagboksanteckningar varvas med inspelade samtal med vänner, nedtecknade psykologsamtal, brev som ”Helena” skriver till konstnären Helene Billgren, med många – mycket detaljerade – skildringar av sexuella möten med så många olika människor. Men det är också skildringar av ångest och övergrepp, av längtan efter stilla närhet, bara ligga bredvid och höra någons andetag utöver sina egna.

Annons

”Min sårbara kropp” utspelar sig mellan 2016 och 2018 och handlar till stor del om att återhämta sig från en kärleksrelation som tagit slut, den man ”Helena” trodde hon skulle dela resten av livet med. Det är en magnifik och genialt skriven roman som gestaltar ett stort spektrum av känslor. Det är hudlöst och nära. Ibland överväldigande. Först är jag djupt uppslukad av texten, sen kommer ångesten smygande, sen utmattningen, sedan äckelkänslorna av att det kommit för nära, och så dagen efter: euforin i vetskapen att ha varit med om en storslagen och fullständigt omvälvande läsning. ”Min sårbara kropp” är en fantastiskt hjärtskärande och övermäktigt klaustrofobisk stor litteraturupplevelse. Kan man skriva så här, tänker jag gång på gång? Ja, från och med nu kan man tydligen det.

"Min sårbara kropp” vore outhärdlig läsning om den enbart bestod av dessa detaljerade beskrivningar av avancerat sex med sida upp och sida ner med sperma och slicka och suga och sekret som rinner och kroppsvätskor som smetas, tillsammans med denna ensamhetens ångest när man inte hittar personen som kan acceptera hela ens jag, trots samtidens alla möjligheter till möten, allt som är tillgängligt för oss bara några klick bort. Men de parallella spåren om konst och vänskap lyfter berättelsen mycket skickligt ur det spekulativa träsket. Bland annat finns ett spår om bildkonst och självporträtt jag tycker mycket om; om blicken på oss själva och varandra. ”Min sårbara kropp”, är ett slags självporträttsmålande, fast med ord, som ett litterärt svar på alla de bildkonstnärer som naket penslat fram sin ångest på tavelduken. Varför skulle inte litterära konstnärer få gör samma? Blicken i bildsamhället, det ständiga fotograferandet, sökandet efter selfien där man ”känner igen sig själv”. Men ord är så mycket mer påtagliga, de är så konkreta. Och särskilt på det hudlösa sätt som Helena Österlund skriver på.

Ett annat av spåren är en av de saker jag tycker allra mest om i ”Min sårbara kropp”, nämligen skildringen av den djupa vänskapen mellan ”Helena” och ”Anki”. Det är en av den varmaste vänskapsskildringar jag någonsin läst och essensen av att ”finnas där för någon”. Det inspelade samtalet om vilket djur man är i en relation, och huruvida en spindel kan vara ihop med ett rådjur om rådjuret faktiskt med en oförsiktig rörelse kan svepa undan hela spindelnätet, är helt underbart.

”Min sårbara kropp” är 500 sidor. Det är ibland en alltför övermäktig textmassa av ångest, sex och ensamhet, men det finns en poäng i att det blir för övermäktigt, att texten liksom väller över en. Livet är ibland övermäktigt. Känslor är ibland övermäktiga.

Litteraturen ska skildra också det svåraste, jävligaste, det smetigaste, och ibland finns det inga happy endings bara endings. Och visst kan man tycka att det är spekulativt med detaljerade sexskildringar, men jag har läst mycket värre. Det är mest omfattningen och tillsammans med den där förlamande ensamheten som får mig ur balans på ett sätt som bara riktigt bra litteratur kan göra. Och ”Min sårbara kropp” är verkligt bra litteratur; ett genialt självbiografiskt romanporträtt, helt enkelt.

Annika WallSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons