Bara bla bla bla om hedersvåld, Löfven?

Ledarkrönika Artikeln publicerades

I helgen manade statsminister Stefan Löven (S) till hård kamp mot hedersförtrycket. Men det har han sagt förut – om och om igen. Vad är politikerna så rädda för? Varför händer så lite?

”Se det, hata det, bekämpa det”, röt Löfven i helgen på S-kongressen apropå hedersvåld.

Men redan i sitt tal på Fadimegalan 2015 (det vill säga för fyra år sedan) lovade Löfven alla som hindras från att leva sina liv i frihet att han aldrig skulle vända dem ryggen. ”Vi ska aldrig blunda för deras situation”. Han sa att det är ”en skam för hela vårt samhälle, om vi inte sätter stopp för våldet” och att det är regeringens uppgift ”att utsatta människor aldrig ska mötas av det oförstående, den okunnighet och den passivitet som Fadime mötte”. Han skulle ta varningssignaler på allvar, samt stärka samverkan mellan skola, sjukvård, socialtjänst, polis och det civila samhället samt förändra normer (17/1 -15).

Men vad har gjorts i praktiken sedan dess? Nyhetsflödet vittnar om passiviteten. I januari 2016 rapporterade Ekot: ”Trots att barnäktenskap är förbjudet enligt svensk lag låter kommunerna ofta barnen bo tillsammans med den vuxna person som de är gifta med”. ”Nästan var sjätte niondeklassare i Sveriges tre storstäder lever under någon form av hedersförtryck”, skrev Göteborgs-Posten 2018. ”Allt mer personal med hedersvärderingar har kommit in i skolorna. Bland annat lärare och kuratorer, och även i socialtjänsten och polisen”, sa grundaren till Tris, Tjejers rätt i samhället 2018. I Hässleholm erbjöd kommunen burkini till flickor så att de kunde täcka sig på simlektionerna. Kalla Fakta avslöjade 2015 att läkare på svenska vårdcentraler utförde oskuldskontroller på flickor.

2014 röstade riksdagen visserligen för att stärka skyddet mot tvångs- och barnäktenskap. Men lagen gällde bara äktenskap som skulle ingås i Sverige, något som rättades till först 2018. Och för ett år sedan publicerade Socialstyrelsen den absurda skriften ”Information till dig som är gift med ett barn”.

Förra jämställdhetsministern Åsa Regnér startade Jämställdhetsmyndigheten, bland annat med uppdrag att arbeta med hedersvåld. Men sen delade myndigheten ut bidrag till menscertifiering och inga organisationer som arbetar med hedersfrågan fick pengar.

Varför händer så lite? Åtminstone sedan Fadime mördades av sin pappa har det manifesterats och pratats. Ändå har det har varit fler tysta minuter än högljudda förslag från politikerna. Jag undrar vad de är så rädda för.

En förklaring är att vänstersidan alltid har haft svårt för hedersfrågan. En del har velat trycka in den i en slags patriarkalisk könskamp där det handlar om att män förtrycker kvinnor. En del har tolkat det som rasistiskt eller islamofobiskt att uppmärksamma den. En del har trott att hedersvåld händer i andra länder och om vi bara räddar människor som flyr från det så kommer allt att bli bra.

Men hedersproblematiken är komplex. Strukturer och normer är mjukare i sitt förtryck än direkt våld. Det är inte alltid fysiskt, utan oftare mentalt; att flickor måste täcka håret och kroppen, inte får gå ut på kvällen eller bli ihop med den de är kära i är ju inte en fråga om liv och död eller alltid ett absolut tvång. Därmed förstår många inte betydelsen, att varje sträng förmaning och varje förbud är en del av en helhet som kan få fatala konsekvenser.

I sin regeringsförklaring sa Stefan Löfven att insatserna mot hederskulturen inte har varit tillräckliga. ”Vi måste göra mer. Vi ska göra mer”.

Efter S-kongressen får han nu tjusiga rubriker kring att han vill ha större fokus på hedersförtryck. Trots att det radikala, kraftfulla, rejäla förslag som han presenterade var …. samhällsorientering – det vill säga en kurs som har erbjudits sedan 2013.

Den som önskar att människor ska få leva livet som de önskar så länge de inte skadar andra behöver bry sig om, våga se, ha mod att agera. Det duger inte att låta munnen gå och sedan sitta på händerna.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.