Annons

Bladvändare om högstadieliv

Marta Söderbergs fjärde ungdomsroman är en käftsmäll om mod och svek i en högstadieskola. Den som inte rättar in sig i ledet riskerar både det ena och det andra. Boken är en riktig bladvändare, tycker recensenten Eva Wahlström.
bokrecension • Publicerad 15 december 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Foto: Ola Kjelbye

Man längtar inte precis tillbaka till högstadietiden när man läser Marta Söderbergs nya roman. Nu hade jag det inte lika urdjävligt som bokens Moa har det. Men jag kan ändå känna igen det strukturella våldet och mobbningen som finns i den hierarkiska skolstrukturen. Den som inte passar in blir inte bara utesluten. Om det vore så väl, nej, den som avviker ska krossas både mentalt och också rent fysiskt.

Moa är utanför, hon vet att skolan och högstadiet kommer att bli ett tre år långt helvete. Något har hänt på sommaren, något som läsaren sakta får inblick i. Det är nästan som ett mantra, detta som hände. Som en tjechovsk bössa hänger händelsen igenom boken. När ska den avfyras och mot vem?

Annons

Föräldrarna intygar att det kommer att gå så bra i skolan och just då vet Moa att det kommer att gå åt helvete. Och det gör det. Sedan i somras pratar ingen med Moa, om det inte är för att säga hur mycket de hatar henne.

”Den krångliga vardagen framstår i hela sin brutalitet, men berättelsen är också bitvis humoristisk.”

Hemma är det sådär, föräldrarna är ganska justa men det svajar lite i deras förhållande. Till och med storasystern som Moa är mycket olik är det väl inget större fel på, även om hennes ego mest är inriktat på det egna utseendet och eventuella attraktionskraft på det motsatta könet. Med andra ord ingen drömtillvaro men på det hela taget normalbra, om det nu finns något som heter så.

Den krångliga vardagen framstår i hela sin brutalitet, men berättelsen är också bitvis humoristisk. De verkliga händelserna kontrasteras av Moas dagdrömmerier och när hon sjunker in i sin musik. En musiker och skådespelare går bitvis bredvid Moa, en högst verklig dagdröm, men också en ohållbar livslögn. Hollywoodstjärnan Edward är en sådan tröstande gestalt, men som sagt inte verklig. Till slut vet hon inte själv var verklighetens och fantasins konturer finns och det vet nästan inte läsaren heller. När Moa börjar vakna upp från sin dröm, är det en svårgenomförd förlust:

”Ju mer jag bestämmer mig för att jag inte ska dagdrömma, desto mer dagdrömmer jag.”

Fantasierna är och har blivit både en kraftfälla, flykt och samtidigt farlig som en drog, som man hålls kvar i och då inte kan utvecklas framåt. Ändå måste man våga drömma och boken är: ”Tillägnad alla modiga, som vågar drömma, så att det svindlar.”

Eva WahlströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons