Bo Pellnäs: Bo Pellnäs: Vad är priset för nordkoreanska kärnvapen?

”Vi blev förälskade i varandra”, sa Donald Trump om den nordkoreanske diktatorn Kim Jong-un. Men när de tu återförenades i Hanoi blev det inget bröllop. Trots ivriga försäkringar om att kärleken bestod var det ingen tvekan om att affären var slut. ”Ibland måste men gå sin väg och detta var ett sådan tillfälle” erkände Trump. Alla vana äktenskapsmäklare hade förstås redan från början insett att allt hopp om en djupare relation var dödfött.

Det är rent häpnadsväckande att en amerikansk president utsätter sig för nesan att fara till Vietnam och förhandla med en av världens mest blodbesudlade diktatorer utan att det finns ett reellt dokument, färdigförhandlat och klart att skriva under. Det hade ju inte behövt vara en överenskommelse som slutligen tillgodosåg alla amerikanska krav eller oavvisliga koreanska fordringar.

Nu avslöjades bara alltför klart att Trump hade försatt sig i en förlorarposition av flera tydliga anledningar. Först därför att hans inrikespolitiska problem har vuxit till en nivå som helt enkelt kräver en glamorös utrikespolitisk framgång. Det gör att han inte förmådde vänta på att det utrikespolitiska maskineriet skulle mala färdigt och nå fram till ett acceptabelt utfall, inte ens ett godtagbart mindre steg på vägen. Vi ser här en president som med lika delar okunskap och självöverskattning tror sig vara en oöverträffad ”deal-maker”. Han har inga behov av träiga tjänstemän och osmarta förhandlare på lägre nivåer.

Även ett papper med nordkoreanska till intet förpliktigande åtaganden hade varit bättre att vifta med, när han steg ur sitt flygplan hemma i Washington, än att stå där så genant tomhänt.

Man kan fundera över vad USA skulle erbjuda/hota med för att förmå Kim Jong-un att skrota sina kärnvapen. Hans egen maktposition bygger helt på landets militära strukturer och hotet om att kärnvapnen är den yttersta garanten mot varje försök att utifrån störta regimen med våld. Mot detta väger en förbättrad ekonomi lätt. Minskad fattigdom och ett embryo till en medelklass med bättre levnadsvillkor kan rentav vara ett starkt hot mot regimens överlevnad.

Möjligen kan ett noga reglerat handelsutbyte med Sydkorea vara önskvärt. Då måste man konstatera att det finns tecken på att USA nu vill minska sin militära närvaro i området. För Kim Jong-un kan det därför förefalla smartare att se tiden an. Ett mått av uthålligt tålamod kan vara ett möjligt och bättre alternativ för hans maktposition än mycket riskabla förhandlingseftergifter till USA.

Slutligen måste Kinas förmåga och vilja att pressa Nordkorea vägas in, eftersom detta är långt mer betydelsefullt än USA:s alla sanktioner. Det är svårt att förstå hur en amerikansk president tror sig kunna hota Kina med handelskrig och samtidigt pressa Nordkorea till väsentliga eftergifter.

Bo Pellnäs är säkerhetspolitisk kommentator.