Carolin Dahlman: Folk dör och våldtas medan vissa...

Ledare ,

...rasar över rasistiska pepparkakor eller forskar om kossors rättigheter.

I helgen rasade flera föräldrar – och typ hela mitt internetflöde – över att en förskola i Motala hade beslutat att inte ha något luciafirande. En annan debatt blossade upp om att en skola i Kalmar hade förbjudit barnen att klä ut sig till pepparkaksgubbar, eftersom detta kunde uppfattas som rasistiskt (skolan dementerade dock detta). Ytterligare andra ägnade energi åt att boxa till varandra verbalt i frågan om pojkar kan vara lucior eller om detta var helt förskräckligt förfärligt.

Stormar blåser kort sagt hit och dit kring småsaker. Swish, swush, wroom.

Men håll i hatten för det finns betydligt viktigare saker att prata om. Sverige har en rad problem framför sig som behöver hanteras omedelbums.

Vad händer exempelvis med vår trygghet? Enligt Brottsförebyggande rådets årliga nationella trygghetsundersökning har samtliga brott mot person , vilket inkluderar hot, trakasserier, misshandel, sexualbrott och personrån, ökat stadigt under senare år.

Sexualbrottsstatistiken är horribel. Mellan 2014 och 2017 ökade dessa brott med över 300 procent. UN Women konstaterade i en debattartikel i söndags att: ”I Sverige, ett av världens mest jämställda länder, anmäldes nästan 22 000 sexualbrott förra året. En av fyra kvinnor i Sverige utsättes för våld av en man hon känner”.

Förra året dödades 26 unga män i skottlossningar i Sverige, och det var det högsta antalet sedan mätningarna började 1987. En forskningsstudie som kom i maj visade att det är tio gånger vanligare med dödsskjutningar bland unga män i Sverige än i Tyskland. ”Skjutningarna i Sverige extrema för hela Europa”, skrev Dagens Juridik i maj.

Man kan vifta bort detta att de ”bara skjuter varann”, men ett tu tre kommer någon emellan. Det kan vara du eller jag. Dessutom får vi betala. Den totala prislappen för samhället efter en skjutning i Stockholms län landar på 75 miljoner kronor, enligt ett internationellt forskningsprojekt.

På tal om pengar tror var tredje ekonomichef i kommunerna att skatten kan komma att behöva höjas på sikt, på grund av den demografiska utvecklingen som kräver hundratals nya äldreboenden, skolor och vårdcentraler (SVT 19/8). Lågkonjunkturen är på ingång och få tycks förberedda. Det är väntläge, dag-för-dag-tänkande som dominerar.

Och vad händer i skolan? Pisaundersökningen som kom 2016 visade att andelen icke läskunniga 15-åringar hade ökat från 13 till 23 procent på tio år.

Antalet anmälningar om hot, rån och fysiskt våld i grundskolan och gymnasieskolan ökade med 14,8 procent bara mellan 2017 och 2018, och med hela 95 procent sen 2012. Detta kan få svåra konsekvenser för barnen i framtiden. Skoldebattören Isak Skogstad skrev i en debattartikel att en amerikansk nationalekonom funnit att för varje år som elever i en normalstor klass exponeras för en störande klasskamrat minskar deras framtida livsinkomster med över 700 000 kronor.

Spring och kaos sätter spår för lång tid framöver. Hur ska Sverige fortsätta vara framgångsrikt, företagsamt och stabilt om barnen inte lär sig varken ämneskunskaper eller hyfs i skolan?

Och vad händer i vården? Expressen skrev häromdagen om krisen i sjukvården i Västra Götaland kan leda till att man tvingar dra in ambulanser, särskilt på nattetid. I Region Skåne vill nya styret skuldsanera, bland annat genom att göra besparingar på de stora sjukhusen i Helsingborg, Malmö och Lund.

På Länssjukhuset i Kalmar har man behövt utöka tiden som väktare finns på akuten och tolv undersköterskor och sjuksköterskor har behövt gå en kurs i självförsvar. De får göra det på fritiden, för verksamhetschefen menar att det skulle sända ”fel signaler” om man bedömde att det behövdes. Frågan är varför han förminskar den oro som de tolv uppenbarligen känner.

Och så samtidigt, i samma land som alla dessa oroshärdar ryker och puffar varningssignaler till oss, har en forskare vid Göteborgs universitet specialiserat sig på kritiska djurstudier, vilket är en slags genusvetenskap för djur. Hon vill bland annat byta ut ord som mjölkko, då det ”låter som om vi uppfyller djurets egen natur och ändamål med sitt liv, men beskriver egentligen vårt utnyttjande av djuret”.

Jisses. Det känns som att forskningsresurser onekligen borde gå till annat, men uppenbarligen är någon djupt engagerad och upprörd kring detta.

Jag vill bara ropa: Andas! Visst kan man ilskna till över ett och annat i vardagen, men i ljuset av alla de stora frågorna känns bråk om lucia, pepparkakor och kossors självbild som slöseri med energi och tid. Är det på grund av att man känner sig maktlös som det är enklare att bry sig om det pyttiga? I så fall skulle jag vilja påpeka att alla har en viktig röst och en anledning att höja den. Säg nej. Säg stopp. Säg skärp er!