Dags att ta ansvar för Försäkringskassan
I rapporten kritiseras regeringen för att ha förändrat styrningen av myndigheten utan att också förändra lagen som ligger till grund för handläggarnas beslut. När handläggarna inte har tydliga regler att rätta sig efter, utan bara direktiv från högre ort, hotas rättssäkerheten.
Den kritiken är en fortsättning på vårens händelser. Då sparkade regeringen Försäkringskassans generaldirektör Ann-Marie Begler på oklara grunder. Socialminister Annika Strandhäll (S) pratade om att myndigheten “gick in i en ny fas” (27/4) och därför behövde nytt ledarskap.
Avsättningen kritiserades dock hårt för att egentligen handla om att Begler lyckats lite för bra med regeringens ambition att minska sjuktalen, vilket lett till att förtroendet för myndigheten fallit. Inför valet var regeringen rädd för att förknippas med “hårda tag” mot sjuka.
Samma problematik mötte Alliansregeringen, som under sin första mandatperiod fick ner sjukskrivningarna, men kritiserades för utförsäkringarna av sjukskrivna. 2012 förändrades styrningen av Försäkringskassan med fokus på att öka förtroendet för myndigheten. Det lyckades – till priset av att sjukskrivningarna ännu en gång ökade.
När sjuktalen går ner följer förtroendet för Försäkringskassan efter, som Inspektionen för socialförsäkringen skriver i sin rapport. Den växelverkan måste den politiska nivån acceptera. Lösningen är inte att ändra det “hårda” uppdraget till ett “mjukt” inför varje valår, utan att skapa långsiktiga förutsättningar för Försäkringskassan att göra sitt jobb.
Det kräver både politiskt mod och kunnande. Att veta vad som är en rimlig nivå på sjuktalen är svårt, liksom att hitta en bra balans i lagstiftningen. Det kommer också alltid att finnas grupper som blir missnöjda med myndighetsbesluten.
Men dagens alternativ, att låta lagstiftningen vara och hoppas att Försäkringskassan ska nå sina mål genom förändrad styrning och subtila direktiv, det är inte en hållbar modell. Snarare bekräftar det bilden av politiker som inte vill förknippas med sina beslut, utan skyller ifrån sig på tjänstemän. Försäkringskassan behöver politiskt ledarskap, inte politiker som flyr ansvar.
