De som halshugger oskyldiga förtjänar inte sympatier

Ledare Artikeln publicerades
Ranstorp larmar. Vem hör? Vem gör?
Foto: Marcus Ericsson/TT
Ranstorp larmar. Vem hör? Vem gör?

Det har under åren föreslagits att vidriga IS-mördare bör mötas med både jobb, bostad och körkort när de återkommer till Sverige. Politikerna bör sluta förminska eller ignorera hoten – och i stället våga se och bemöta de radikaliserade som de farliga individer de är.

Just nu cirkulerar en film i vilken en av de kvinnor som mördades i Marocko i helgen halshuggs, skrikande av skräck. Fyra män med trolig koppling till terrorgruppen IS gripits för morden, enligt Doku som bedömer filmen som autentisk.

Att IS försöker skrämmas och öppet skryta om sina bestialiska dåd är väl känt. Hur många filmer har inte under åren spridits på oskyldiga som bränns, halshuggs, plågas, våldtas och mejas ner av IS-krigare?

Tydligen inte nog många för att våra makthavare ska förstå allvaret.

Enligt Säpo har runt 150 av de 300 personer som har rest till Syrien för att gå med i IS återvänt hit. Vilka de är har dock inte kommunerna vidare värst bra koll på, trots att experter varnar för att de kan vara farliga. Bara 16 fall var kända i de kommuner SVT frågade.

De som återvänder löper dessutom liten risk att fängslas, delvis eftersom Sverige inte har lagar som straffar samröre och deltagande i terrororganisationer. Av de 150 som hade återvänt till Sverige var det i januari bara ett par som hade lagförts.

I Stockholm väntar man snällt på att jihadisterna själva ska knacka på och anmäla sig för avradikalisering. Det finns ”ett helt paket med lösningar” men makthavarna har bara kommit i kontakt med en enda person som återvänt från IS sedan verksamheten startade 2016. Uh. Trodde man verkligen att det skulle fungera? Naiviteten är rörande. Och farlig.

I stället för hårdhandskar har politiker använt silkesvantar.

I maj 2015 beslutade de rödgrönrosa i Stockholm att ge ”hemvändande” IS-krigare olika typer av stöd. Strategin kritiserades av oppositionen. ”Det talas bara om jobb och bostad men ingenting om hur man ska avradikalisera människorna”, påpekade Erik Slottner (KD). Enligt Lotta Edholm (L) kunde strategin leda till att  till exempel IS-krigare får förtur Stockholms bostadskö.

Riksdagsledamoten Annika Hirvonen från Miljöpartiet menade 2015 att de återvändare som har begått brott ska straffas, men kom sedan snabbt in på att samhället även ska ge stöd och skapa möjligheter för den som vill lämna. ”Det kan exempelvis handla om att skapa vägar in på arbetsmarknaden, utbildning och psykologisk hjälp”.

Året efter sa Christoffer Carlsson, författare till en rapport för Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism, att: ”Du behöver kunna återintegreras på arbetsmarknaden, du behöver kanske ha körkort, skuldsanering och tak över huvudet”.

I Lunds kommun bestämde politikerna att de återvändande extremisterna skulle få hjälp med exempelvis försörjning, boende och sysselsättning. I Örebro erbjöds två IS-terrorister praktikplats i kommunen.

Men galna idéer och en vilja att ta livet av folk som har ”fel” religion är inte en konsekvens av att någon har ont om pengar eller saknar bostad. Frågan är betydligt mer komplex än så och kräver tuffare lösningar. Och tempo! Varför har detta fått fortgå utan åtgärder?

Redan i mars förra året framkom i Säpos årsrapport att återvändare ses som ett stort säkerhetshot mot Sverige och att kommuner saknar information. ”Vi har lyft frågan om informationsdelning länge", sa Anna Carlstedt, regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism, då.

I juni 2017 kunde vi läsa att Sverige saknar koll på IS-återvändare. ”De som rest från Europa för att ansluta sig har börjat återvända och svenska myndigheter är inte beredda på att ta emot återvändarna”, varnade terrorforskaren Magnus Ranstorp.

Socialarbetaren Bettan Byvald, som jobbar med att söka upp återvändare i Göteborg, sa i april 2017 att: ”Vi har förlorat flera år. Det har pratats och pratats. Alla pratar – ministrar, nationella samordnare, forskare. Men sedan då? När blir det verkstad?”.

Sen blir hon intervjuad igen och igen och igen och igen och igen... Hur många fler år till förloras? Ska ännu fler timmar pratas bort? Jag säger som hon. ”När blir det verkstad?”

Nu när IS så kallade kalifat fallit är det visserligen färre som reser ner men idéerna finns kvar och frodas som en mögelsvamp, och återvändarna är ofta inblandade i den utvecklingen. De fanatiska påverkar via moralpoliser, skrämmer människor till lydnad, till att klä sig på vissa sätt och göra vissa saker. De vill att vi ska berövas vår frihet, vårt självbestämmande, vår rätt att få leva livet enligt egna drömmar.

Och risken är att de som påverkas faktiskt också börjar tro på IS-anhängarnas sätt att se på världen, på vad som är rätt och fel. Tro inte att de sedan tänker kandidera till riksdagen för att få igenom sina åsikter. De har andra metoder.

Vi måste se upp, vi som älskar frihet och demokrati. Vi måste ha mod att lyfta på mattan där allt finns kvar som vi sopat under den.

Hur staten och samhället ska hantera hjärntvättade hjärntvättare är inte enkelt; säkert beror tafattheten på att det inte finns något facit, på att det säkert behövs ett hopkok av skarpare lagstiftning, påverkan i förskolan, incitament och förbud.

Ingen har svar på exakt hur och vad, men vad vi kan konstatera med säkerhet är att det är bråttom och att detta i varje fall inte en fråga om att de stackarna saknar körkort eller bostad. Att bjuda på pepparkakor räcker inte.

Läs gärna också

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.