Den dagliga kampen för frihet

Tre i konstnärskollektivet greps efter några veckor, efter att ha hållit sig gömda i Moskva och gjort intervjuer med internationell media från toaletterna på caféer med internet. Maria Aljochina och Nadezjda Tolokonnikova dömdes till fängelse i två år medan Jekaterina Samtusevitj – oklart varför – släpptes. Brottet kallades huliganism grundad på religiöst hat.

”Riot days” handlar om deras performance-akt, rättegången och fängelset. Absurditeterna är många och humorn ett sätt att överleva. Boken slutar när Aljochina släpps, benådad efter 21 månader. ”Du måste kämpa för din frihet varje dag, annars existerar den inte” lyder näst sista meningen.

Texten är fragmentarisk. Korta stycken blandas med citat från dissidenter, utdrag ur rättegångsdokument och enkla teckningar. Rubrikerna lever ett eget liv.

På det neongula omslaget syns en rosa rånarluva. Färgerna är inte, som jag först tror, identiska med Sex Pistols censurdrabbade ”Never mind the bollocks, here’s the Sex Pistols” från 1977. Bokens rosa drar mer åt lila, men kopplingen mellan Pussy Riot och en av punkens viktigaste plattor är ändå tydlig.

Aljochina behöver heller inte anstränga sig för att visa likheterna med Sovjettiden. En av straffkolonierna hon placeras på ligger i regionen Perm där flera Gulagläger låg. Hundratals kvinnor delar på två toaletter, saknar varmvatten, tätar väggarna med bröd. Styret är totalitärt. Ju mer påläst hon är om lag och rätt, desto mer kan hon påverka, inser hon. Motståndet, det stora och det lilla, är viktigt. Att säga nej kan vara att behålla åtminstone en liten del av sin frihet.

Hon märker snabbt att cheferna och vakterna inte vill ha henne där – men inte heller många av medfångarna. Hon anses jobbig som protesterar och som hungerstrejkar för högre lön, varma kläder och mänskliga rättigheter. Andra bestraffas för hennes blotta närvaro. Hon möts av fördomar men också av värme och har till skillnad från många andra som inte ens får besök från sina makar ett ständigt stöd från utsidan.

Men vakterna förstår inte varför hon protesterar i fängelset när hon hamnade där just för att hon protesterat. ”Jag protesterar där jag kan, där jag måste. Det är bara sådan jag är.”

Att efteråt inte gå i exil är ett annat sätt att säga nej. Maria Aljochinas bok är mer än en fängelseskildring. Den är filosofisk och aktivistisk – ett motstånd i sig. Något som behövs överallt.