Fler politiker bör visa sig i lycra på Instagram

”Partiledare borde inte ha Instagram-konton”, skrev ledarskribenten Linda Nordlund på Expressen nyligen. ”Hur ska man behålla respekten för politiker efter att de postat den åttiofjärde selfien med smickrande filter”? Hur ska man kunna känna någon som helst respekt för en makthavare som man har sett i lycra?”

Jag tycker att hon har fel.

Vem vi får respekt och förtroende för är olika; liksom i kärlek faller vi inte alla till samma typ. Visst kan det finnas det de som tappar tron på Ulf Kristersson (M) om han poserar i löpartights, men jag är övertygad om att fördelarna med att politiker finns med i sociala medier är större än nackdelarna.

Det är positivt för demokratin om fler politiker inte enbart syns vart fjärde år eller i kommunfullmäktiges talarstolar. Allt färre svenskar är medlemmar och aktiva i ett parti, och om den utvecklingen fortsätter hamnar vi lätt i en situation där gapet mellan väljare och valda blir enormt. Om demokratin ska överleva och fortsätta ha legitimitet behöver fler känna delaktighet och engagemang, och då kan sociala medier spela en mycket viktig roll.

Via Facebook, Twitter och Instagram når politikerna fler människor än om de står på Lilla torg i regn och talar, för även om man använder megafon är det svårt att bli hörd av lika många som kan ta del av ens budskap via Internet. Och i en tid när utbudet av information är enormt behöver politiker använda alla kanaler de kan för att synas och höras. Dessutom är det bra att vi påminns om att de inte är perfekta robotar; det kan få fler att ha en sund skeptisk syn på politiken.

Enligt Nordlund kan det skapa politikerförakt att Alice Bah Kuhnke (S) och Annie Lööf (C) lägger ut bilder på Instagram. Jag tror precis det motsatta, att vi genom att komma dem närmare får större förståelse för att de är som vi, som folk är mest.

När Lööf eller Kristersson joggar eller hänger med familjen visar de att de är helt vanliga människor. Demokratin är ju vacker på så vis att det är jämlikar som för tillfället representerar oss och driver en kommun eller ett land. Genom att låta oss följa med bakom kulisserna förstärks den känslan. Det är välkomnande och sänker tröskeln mellan väljare och valda. Det visar att vi har makt.

I tider när hot och trakasserier mot politiker ökar bra är det bra att fler får en närmare relation till makthavarna, så att de inte blir en anonym grupp som lever i en elitbubbla någonstans lång bort, högt upp.

För den som vill påverka kan det vara en mycket smart strategi att visa när man har bakat en äppelkaka, som Anders Ygeman (S) gjorde häromdagen, eller att som Ebba Busch Thor (KD) lägga upp bilder på sin nya kattunge. När vi kan följa hur Maria Malmer Stenergard (M) går på strandpromenad med familjen eller Karolina Skog (MP) steker pannkakor i naturen kommer vi dem närmare, vi får en emotionell kontakt.

Det är bra för politiker att ha i bakhuvudet, för människor tenderar nämligen att fatta beslut utifrån vad hjärtat känner mer än vad huvudet säger. Den psykologiska forskningen, bland annat från Daniel Kahnemann, har ju funnit att vi fattar beslut reflexmässigt, med magkänsla, och sen hittar på förnuftsmässiga skäl till att vi fattade beslutet. Det kan man tycka är bra eller dåligt, men så fungerar våra hjärnor.

Vi tycker också, enligt teorin om ”halo-effekten”, automatiskt om en persons åsikter om vi tycker om personen. Och vi tycker bättre om det den sett förut än det som är okänt! Studier har visat att reklam av varor som sänder ett positivt känslomässigt budskap får fler att köpa.

Tro inte att det är en slump att Annie Lööf dominerar på Instagram och har högst förtroende av alla partiledare enligt den senaste mätningen.

Sociala medier har blivit en vardag för många. Enligt Expressens ledarskribent lever vi i en narcissistisk tid, men tycker jag är ett onödigt snorkigt sätt att beskriva vår relation till de nya kanalerna. I mina ögon lever vi i en fin tid. Facebook, Snapchat och så vidare blir en stor gemenskap där vi möter vänner och bekanta på ett sätt som vi inte hinner i vardagen.

Nordlund skrev nedvärderande om att politikerna på Instagram fiskar likes, fläker ut sina privatliv, söker rampljuset, är självupptagna. Jag kan tycka att det låter lite missunnsamt, rentav elakt om något som många finner glädje i.

I sociala medier firar vi varandras framgångar och stöttar den som har det tufft. Vi delar med oss av det vi är stolta över, men inte för att få likes eller självupptaget söka rampljuset, utan för att vi umgås så idag. Varför inte säga ”gilla” i stället för att tysta med nedvärderande kommentar. Jag skulle vilja att vi blev ännu bättre på att peppa varandra. Inte trycka ner varann, utan höja varann!

Man ska självklart inte tvinga någon att lägga ut allt på Instagram, för alla har olika personlighet. Självklart ska alla göra vad som känns bekvämt för dem och inte slaviskt följa vad som föreslås av någon pr-konsult eller kommunikationsavdelning. Fejk ser väljare lätt igenom. Men det finns många fördelar med att politiker syns där – till och med i lycra.