Annons

Fördjupar bilden av ”den syriska kroppen”

Aleksander Motturis nya roman ”Onåbara”, om en homosexuell syrisk asylsökandes livsberättelse, sätter fingret på mediernas och kulturvärldens schablonmässiga bild av flyktingen.
Litteratur • Publicerad 13 november 2018
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
För fjolårets roman ”Broder” vann Aleksander Motturi Sveriges Radios Romanpris.
För fjolårets roman ”Broder” vann Aleksander Motturi Sveriges Radios Romanpris.Foto: Mai Nestor

Fiktionens grundförutsättning är hyperintressant: en ung filmare från Syrien, numera asylsökande, ber en svensk författare att skriva ned och publicera hans minnen av sitt liv i Mellanöstern och flykten därifrån till Sverige. Likaså är andemeningen i författaren, filosofen och filmaren Aleksander Motturis nya roman ”Onåbara” både angelägen och betecknande för den mediala dramaturgi som styr vår bild av människan och världen. Han frågar sig vad som händer när flyktingar i vårt land återger andra historier än de vi vill höra? När deras självupplevda berättelser bryter mot schablonbilden av traumatiserade offer för krig, förföljelse och terror? När deras livshistorier i grund och botten handlar om andra ting, mer privata och partikulära, utmärkande för just den enskilda individens unika temperament, upplevelser och föreställningar?

Foto: Norstedts

Romanens berättarjag brottas med just det här slags funderingar, och med skiftande framgång försöker han påtala detta för sin tilltänkte svenske spökskrivare, som är betydligt mer intresserad av det spektakulära våldet och skräckscenerna i det sönderbombade hemlandet, liksom av sentimentala beskrivningar av förlusten av anhöriga. För att inte tala om den förmodat grasserande rasism som han i Sverige och på flyktingförläggningen väl också måste ha drabbats hårt av, eller? Och visst rymmer jagberättarens historia även torterade och mördade journalistvänner, en förlorad förälder och hågkomsten av syskon och vänner och vardagsliv innan kriget startade. Men vad han egentligen vill berätta – och som han mellan mötena med författaren delger oss läsare i form av återupplevda minnesscener – är någonting helt annat. Det handlar inte minst om hans erfarenheter som homosexuell muslim, om relationer han tvingats lämna bakom sig och om ”den värld av erotiska drömmar som förverkligats i lönndom, bortom statsapparatens skenheliga förtryck”; om den förbjudna men livaktiga gaykulturens tjuskraft i Damaskus, Aleppo eller Kairo; om de ljuva stunderna med älskarna Kahil och Xavier och om den aggressiva homofobin hos hans landsmän. För författarens till synes döva öron försöker berättarjaget bredda och fördjupa bilden av ”den syriska kroppen”, som i medierapporteringarna annars mest ”ligger massakrerad under rasmassor eller död på en strand”.

”Romanens essentiella ärende framgår desto tydligare, nämligen den kollektiva representationens förlamande kraft”

Motturis berättarteknik manifesterar sig över sidorna i ett slags oredigerade minnesbilder och tankar, och i en liksom oraffinerad och en smula tragglig tal- och vardagsprosa som rent litterärt aldrig lyckas gjuta verkligt liv i det snarare resonerande än gestaltade stoffet. Romanens essentiella ärende framgår desto tydligare, nämligen den kollektiva representationens förlamande kraft, som berättarjaget redan i inledningen tvingas underkasta sig: ”Det är inte jag som skriver detta. Det är inte min berättelse, den har glidit mig ur händerna.”

Martin LagerholmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons