”Guldåldern” är en klubb för de invigda
Att i bokform sammanfatta ett liv, det intressanta med det, om det var meningsfullt och varför det blev som det blev, är inte enkelt. Men det är om möjligt nog ännu svårare att recensera det på ett rättvist sätt. Carl-Johan Malmberg, verksam som kulturjournalist och författare till flera böcker, har med ”Guldåldern” skrivit precis en sådan bok. Så jag får nu försöka göra min grej så gott jag kan.
Intressant, visst, men inte särskilt lockande. Så sammanfattar jag mitt intryck av det man väl får kalla ett bokslut av ett liv i Kulturens värld. Det vimlar av kulturpersoner som författaren har mött, litterära verk som han har läst, texter som han har författat, musikstycken som han har lyssnat på samt en och annan konflikt som har uppstått (för min del dock fortfarande oklart riktigt om vad, egentligen). Intrycken i boken är många, fritt associerande utan någon röd tråd. Ungefär som livet.
”Guldåldern” är utformad som daterade dagsnoteringar från 2016 och 2017. Någon regelrätt dagbok är det emellertid inte fråga om. Istället är det något slags essäistiskt syftande reflektioner om det som är, och kanske framför allt, det som en gång har varit i författarens liv. Läsaren får följa med kors och tvärs genom tid och rum. Vi får läsa om allt möjligt, allt från släkthemligheter som påverkat honom till seminarier med Jacques Lacan.
Dessutom får vi en inblick i arbetet med den vid det här laget legendariska tidskriften ”Kris” (snart kanske den ökända). Carl-Johan Malmberg var nämligen med i den ”Kris”-krets som så här i efterhand tycks ha koloniserat Svenska akademien och tillika stora delar av det svenska kulturlivet (men likt alla kolonialmakter förr eller senare gör, så verkar ju också den här till slut falla).
”Jag har under läsningen länge svårt att förstå bokens relevans för andra än personerna som har varit direkt involverade i Carl-Johan Malmbergs liv”
När jag läser ”Guldåldern” kan jag inte låta bli att flera gånger förundras över vilka småsaker som föranleder långvariga konflikter i Kulturens värld. Men så är det väl allt som oftast då privilegierade träter. De behöver ju inte slåss för överlevnad så då hittar de på något annat att slåss om istället. Som sagt, det hela verkar inte alls särskilt lockande.
Ett exempel på en sådan konflikt återspeglas i bokens ”uppgörelse” med den så kallade Kulturprofilen samt akademiledamoten Katarina Frostenson. Orsaken till konflikten var att Carl-Johan Malmberg inte engagerades i Forum-sammanhang, efter att ha recenserat en Frostensontext negativt. Kanske tur för honom egentligen, så här i efterhand.
Jag har under läsningen länge svårt att förstå bokens relevans för andra än personerna som har varit direkt involverade i Carl-Johan Malmbergs liv och som nämns. Efterhand slår mig emellertid tanken att just det kanske är själva meningen med boken, att visa på hur finkulturens värld, all den stora konst och alla de fina stora och tänkvärda ord som greppar efter evigheten, ja, nästan nuddar den, egentligen bara är tillfälliga speglingar av en uppsättning tidsbegränsade relationer mellan människor. Och när de relationerna till slut upphör, människor dör ju, så förpassas guldåldern till de sista överlevarnas minne, innan den försvinner helt.
