Hoppfullt i en tid av klimatstress
Rusning. Mitt i människoflödet mellan jobb och middag står den unga kvinnan i köpcentrumet Nordstan i Göteborg.
- Vad tycker du om plast i haven, undrar hon.
Det finns inte tid för ett samtal. Inte tid att stanna upp.
Men på Världskulturmuseet hoppas projektgruppen bakom "Human nature" att utställningen ska inspirera till samtal kring miljöpåverkan och vår masskonsumtion. Den konsumtion som är utöver våra behov.
Namnet "Human nature" anspelar på att det människan gör i dag påverkar naturen. Att allt hänger ihop.
Kopplingarna mellan masskonsumtion och miljöpåverkan, men också exempel som kan vända riktningen, syns såväl innehållsmässigt som i utställningens scenografi.
Genom att laborera med ljus och ljud märks också kontrasten från den larmande labyrinten i början som ska påminna om ett shoppingcentrum, och som uppmanar oss till köp, köp, köp, till den dämpade belysningen i utställningens olika rum, eller kokonger.
De sitter ihop, kokongerna. Sammanflätade högt upp i taket. Tanken ska gå till en levande omvärld som vi står i förbindelse med, enligt utställningsproducenten Lena Stammarnäs.
- Vi försöker att få det här rummet att kännas som ett levande rum som andas och rör sig, säger hon.
Varje kokong lyfter hot mot miljön och den biologiska mångfalden. Men i kokongerna finns också hopp. Här presenteras olika initiativ, eller förslag på tankegångar och andra sätt att leva.
Som i kokongen för delad ekonomi där biblioteket tas upp. Att låna i stället för att äga. Eller att ändra på statusbegreppet. Från att ha så mycket som möjligt, till att ge så mycket som möjligt.
I veckan presenterades forskning om att klimatkaoset kan vara här redan om några årtionden. Att smältande isar på Grönland och Antarktis leder till extremare väder och instabilare klimat. På ett seminarium på Filmfestivalen i Göteborg, för bara några dagar sedan, sade klimatfilosofen Roy Scranton att det redan är för sent. För sent att vända klimatutvecklingen.
Men i utställningssalen på Världskulturmuseet ryms känslan av hopp. Känslorna finns där, som ett pärlband. Glädje. Medkänsla. Lust. Besökaren peppas. Det finns initiativ. Det finns många i världen som vill förändra.
I en annan del av kokongen finns Tomrummet. Här finns Ilska. Skuld. Skam.
- I en grupp kanske vi inte berättar om utlandsresan. I en annan grupp gör vi det. Vi rör oss mellan olika identiteter och mellan samhällets olika budskap, säger Jenny Ringarp, utställningshandläggare som arbetat med innehållet i kokongen.
Relationer. En slags förälskelse i ett ting. Det finns en berättelse i de saker vi omger oss med. Ett bord är dukat med udda koppar. Var och en med en egen kärlekshistoria och som privatpersoner har skänkt till utställningen. Som den bruna tekoppen. "Året är 1969, och jag, ung student, är nyförälskad i en tjej som har en rivningslägenhet...", börjar berättelsen.
Här finns också möjlighet att träffa en artificiell terapeut. Bakom det svarta skynket och med pappersnäsdukar på bordet är det dags att ha ett förtroligt samtal. Sett som en relation till det ting du en gång har köpt. Vill du laga och försöka igen? Eller lämna, gå vidare, och kanske byta ut?
Ellen Ahinko Andersson/TT
