I Rebecka Åhlunds nyktra sällskap
Jag som var så rolig att dricka vin med
Sakprosa
Författare: Rebecka Åhlund
Förlag: Natur och Kultur
Två veckor efter sin fyrtioårsfest sitter Rebecka Åhlund i ett AA-möte under en kyrka i England och säger för första gången, ”Jag heter Rebecka och jag är alkoholist”.
Hur hamnade hon här? Med skrapsår på knäna och ännu större sår på självkänslan.
I sin rapportbok utgår journalisten och författaren Rebecka Åhlund från sin fyrtioårsfest och berättar om ett före och ett efter.
Före finns uppväxten med en pappa som lovade att bli nykter men som blev full igen, och som senare tog livet av sig. Rebeckas första möte med alkoholen när "tycke uppstod", festerna där Rebecka ofta drack mest och ändå ville ha mer.
Efter finns en vetskap om att Rebecka upprepar sin pappas mönster. Hon lovar sina döttrar att inte dricka, hon lovar sig själv varje morgon att inte dricka. Ändå vandrar hon hem från affären med ett par flaskor vin några timmar senare.
Den där fyrtioårsfesten börjar utanför en pub i London när hon ser sin familj och sina vänner och är övertygad om att det handlar om en intervention – att de kommit för att tvinga in henne på rehab. När hon förstår att det istället handlar om en överraskningsfest är lättnaden stor och hon kan fortsätta fylla på fyllan.
”Rebecka börjar vakna med sår på knäna utan att minnas vad som har hänt kvällen innan.”
Rebecka skämtar med sina vänner om att hon är en "högfungerande alkoholist". Hon missar inte sina lämningar av texter till uppdragsgivare, eller att hämta döttrarna i skolan. Hon tycker bara att det är härligt att dricka vin – och hon gör det varje dag.
Men till slut är inte vinet roligt längre. Rebecka börjar vakna med sår på knäna utan att minnas vad som har hänt kvällen innan. När maken ska resa bort säger en av döttrarna "mamma, då behöver du väl inte dricka vin".
Det är inte första gången hon säger så, men dotterns vädjan tillsammans med en stor trötthet och en känsla av att aldrig vara riktigt närvarande, att all energi går åt till att försöka bli nykter och sedan bli full igen, gör att Rebecka söker hjälp och två veckor efter sin fyrtioårsfest sitter på sitt första AA-möte.
”Trots ämnet är det väldigt roligt att vara i Rebecka Åhlunds nyktra sällskap.”
I dagboksform får vi följa Rebeckas första år som nykter. Hur hon ser en kultur marinerad i alkohol, där hon inte kan gå till en föräldraträff, till nagelsalongen eller frisören utan att erbjudas ett glas vin. Hon beskriver tristessen i att inte få dricka, hur hon inte står ut på fester eller i barer längre.
Trots ämnet är det väldigt roligt att vara i Rebecka Åhlunds nyktra sällskap. Hon skriver rappt, rakt och självutlämnande om hur hon försöker ersätta vinet med träning, meditation, hundpromenader och te.
Hon vet inte hur hon ska hantera den oro och rastlöshet som hon upplever, den som hon tidigare fick tyst på med vin. Eller de starka skuldkänslor som hon känner inför de två barnen. Hon finner en tröst i andligheten och hittar en sorts tro.
Trots den ångest, skam och förtvivlan som Åhlund beskriver är ändå den övergripande känslan i texten frihet.
Lättnaden hon beskriver över att vakna nykter, att inte längre behöva bedöva sig, och hur hon upplever att glasrutan äntligen försvinner mellan jaget och verkligheten – att hon lever på riktigt.
Fotnot: Vår medarbetare Rebecka Åhlunds bok recenseras av Mittmedias kulturchef Cecilia Ekebjär.
