Island är fullt av mord – i alla fall i litteraturen

essä Artikeln publicerades
Den isländske deckarförfattaren Arnaldur Indriðason besöker bokmässan i Göteborg.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Den isländske deckarförfattaren Arnaldur Indriðason besöker bokmässan i Göteborg.

Islänningarna är ett fridfullt folk, åtminstone enligt mordstatistiken. Annat är det med deras litteratur. Den handlar ofta om ond, bråd död. Kulturskribenten och deckarexperten Bengt Eriksson gör en djupdykning bland de isländska kriminalromanerna.

Man är väl lite trög, ibland kan det ta lång tid. Det dröjde ända till ett seminarium på 2015 års bokmässa i Göteborg, där Yukiko Duke intervjuade Arnaldur Indriðason, innan det gick upp för mig på allvar. Arnaldurs senaste – hans då fjortonde – roman med kriminalpolisen Erlendur Sveinsson, ”Den som glömmer”, skulle precis ges ut i Sverige och de pratade om handlingen: ett lik hittas i en damm på lavafälten utanför Reykjavík.

Naturen! tänkte jag plötsligt. Geografin och vädret. Efter seminariet, då Arnaldur satt och signerade, smög jag fram och undrade om inte han i sina isländska deckare alltid utgår från naturen, även när miljön är huvudstaden Reykjavík. Han tittade på mig, som om det var en konstig fråga, och svarade: ”Det har jag inte ens tänkt på. Naturen är en självklar del av oss. Vi vet att naturen är oberäknelig och farlig.”

Låt mig dra en tes som jag brukar hävda:

Med annan skönlitteratur kan det vara hur som helst men krimi, deckare och spänningsromaner måste förankras på den plats där de utspelar sig, i miljön och samhället, hos människorna. Annars blir de inte trovärdiga. Tesen haltar något, visst. Det går att hitta på en egen miljö, låta deckaren utspela sig långt bort på jorden eller i framtiden. Men ofta, nära nog alltid stämmer min envisa tes: spänningen och stämningen, samhällspegeln och ibland den litterära formen uppstår ur förhållandet – ja, konfrontationen – mellan fiktion och verklighet.

Vilket inte minst utan särskilt gäller för Island. Där består (kriminal)litteraturens grundstenar av just geografi, natur och väder. Samt volym eller skala: Island, en ö på 103 000 kvadratkilometer, är Europas mest glesbefolkade land med cirka tre invånare per kvadratkilometer. Snacka om glesbygdsdeckare! Invånarantalet var (2017, det senaste året jag hittat uppgifter från) 338 340 och av dessa bor 227 030 (fast den uppgiften är från 2018) i Reykjavíks storstadsområde.

Som Árni Þórarinsson, en isländsk deckarkollega till Arnaldur, uttryckte det på samma bokmässa: ”Island är en liten plats med ännu mindre platser.” Två deckare av Árni hade då kommit på svenska, ”Häxans tid” och ”Den sjunde sonen”. De utspelar sig – med journalisten Einar som huvudperson – på var sin ”mindre plats”: i Akureyri, norra Islands största stad (drygt 18 000 invånare), respektive Vestfirðir, ett ännu mindre – fiktivt – samhälle nordvästerut från Reykjavík. (Personlig anmärkning: nämnda invånarantal är blott lite drygt tusen personer högre än i Sjöbo, den lilla svenska landsbygdskommun där jag bor.)

Huvudstaden Reykjavík har (beroende på om förstäderna ska räknas eller inte) en storlek någonstans mellan Uppsala och Malmö. Fast går man ut på nätet och kollar foton så påminner stadsmiljön mer om, låt säga, Karlstad eller Hjo. Få höga hus och desto fler låga. Och om de isländska deckarna lockar en att resa till Reykjavík ska man upptäcka att stadskärnan – bara att gå femtio, max hundra meter från hotellet – ligger mitt i naturen.

Geografin och vädret – kylan – märks och känns redan i titlarna till Arnaldur Indriðasons polisromaner, oavsett om miljön är Reykjavík eller övriga Island: ”Vinterstaden”, ”Frostnätter”, ”Mörka strömmar”, ”Svart himmel” med flera.

Enligt termometern blir det aldrig riktigt kallt (och för den delen inte heller riktigt varmt) i Reykjavík. Men även om temperaturen inte sjunker lägre än till några minusgrader så blåser det längs gatorna och viner runt knutarna. Det känns mycket kallare. Man får dra jackan, kappan eller rocken nära om och kring sig. Många öppna platser och nära havet åt tre håll. Det regnar också: Reykjavík har över 200 regndagar per år. Så här exakt har John Swedenmark, svensk översättare från särskilt isländska, beskrivit huvudstaden (eller om det syftar på hela Island): ”Skäret i Atlanten”.

Geografin och vädret – kylan – märks och känns redan i titlarna till Arnaldur Indriðasons polisromaner, oavsett om miljön är Reykjavík eller övriga Island: ”Vinterstaden”, ”Frostnätter”, ”Mörka strömmar”, ”Svart himmel” med flera. Även isländska deckare av andra författare har ofta natur- och väderkänsliga titlar, till exempel ”Aska” och ”Ödemark” (ur Yrsa Sigurðardóttirs serie med advokaten Þóra), ”Snowblind” (första titeln i Ragnar Jónassons ”Black Iceland”-serie med Ari Thór (eller Þór), en ung polis som fått sina namn efter isländskans örn respektive guden Tor) och ”Frozen Out” (likaså första boken i en hel serie med kyliga titlar – huvudperson är polisen Gunnhildur – av Quentin Bates, engelsman som bott på Island och lärt känna landet.)

Så här kunde jag fortsätta länge och rada upp natur- och väderexempel. Som att Arnaldurs polis, alltså Erlendur, har Islands vilda och farliga natur som livstrauma. I barndomen klarade han sig undan en snöstorm medan hans bror försvann och omkom.

Också Ragnar Jónassons ”Mörkret”, den enda av hans deckare som hittills finns på svenska, och Niklas Magnussons ”Offerlamm” är exempel på hur den geografiska livsmiljön påverkar kriminal- och säkert annan litteratur från Island. Jónasson, som tidigare översatt Agatha Christie till isländska, skildrar den snart pensionerade Hulda som en miss Jane Marple inom kriminalpolisen i Reykjavík. Men geografin, naturen och vädret smyger på, romanen går från att vara engelsk till att bli allt mer isländsk. Likadant med Magnusson, som är svensk men har bott i Reykjavík. Hans debutdeckare har två helt olika stämningar: isländsk så länge platsen är Reykjavík men när berättelsen förflyttas till Stockholm-Uppsala så blir stämningen genast en annan.

Steinar Bragi Guðmundsson heter den noir- och krimiförfattare på Island som allra mest involverar den vilda, ohanterbara naturen. I romanen ”Höglandet” reser fyra vänner på utflykt genom Islands högland. Naturen vrids och vrängs till naturgotik eller till en ur-natur där spöken och (o)djur kommer fram. Steinar Bragis naturskildring blir samtidigt en spegel av den lika svårbemästrade kapitalismen, som gick till motattack i form av Islands finanskris år 2008.

”Kata” är en mer regelrätt deckare, som när det gäller Steinar Bragi innebär en blandning av polis- och skräckroman, fantasy, psykologisk thriller, kvinnlig hämnddeckare med mera. Nu har miljön blivit Reykjavík. Och det är det märkvärdiga, vilket jag inte förstod – inte kunde känna – förrän jag flög till Reykjavík, själv var där på plats. Be mig inte förklara exakt hur men han skildrar stadsmiljön på samma sätt som han beskriver naturen. Gator, platser, hus och barer blir skiftningar i geografin.

Även här, i detta Reykjavík, kommer spökena fram. Liksom helt apropå har Steinar Bragi dessutom skrivit en faktabok, ”The Haunting Of Reykjavík”, om de spöken som följde med när islänningarna flyttade från landsbygden in till staden.

John Swedenmark får sammanfatta det jag skrivit hittills (medan jag funderar på vad som ytterligare bör komma med): ”Isländska deckar- och författare överhuvudtaget utgår från platsen. Intrigen uppstår ur omgivningarna, gärna gränslandet mellan bebyggelse och vildmark, utkanterna, där spökena höll till förr, om dom inte gör det fortfarande. Eller rena vildmarken, obygden, där människan står alldeles ensam.”

Även Yrsa Sigurðardóttir blandar in skräck och spöklikt.

I deckaren ”Eldnatt” tänker jag genast att den katt som på första raden smyger ljudlöst och gömmer sig i mörkret måste vara en släkting till Jólaköttur (denna jättelika skräckjulkatt ur isländsk folktro) och ”I Remember You” (inte översatt till svenska) är en skräckthriller.

Ragnar Jónasson berättade om ytterligare något som han och alla isländska deckarförfattare har att förhålla sig till: mordfrekvensen: ”Här sker ju nästan inga mord”,

Lilja Sigurðardóttir, som jag träffade i Reykjavík, skildrar i ”Snare” (inte heller på svenska) staden och dess människor efter bankkraschen och Eyjafjallajökulls utbrott (2010) med aska kvar i luften. Hon beskriver också något så modernt isländskt att bara islänningar nog riktigt kan förstå. Huvudpersonen Sonja flyger in och ut igen och Lilja förklarade att flygplatsen Keflavík ”blivit en mötesplats där man träffar vänner och bekanta, lägger ut selfies på facebook”.

Ragnar Jónasson berättade om ytterligare något som han och alla isländska deckarförfattare har att förhålla sig till: mordfrekvensen. ”Här sker ju nästan inga mord”, sa han. När Ragnar skrev sin första deckarserie, där rookiepolisen Ari får placering i Siglufjörður (en hamnstad med cirka 1 200 invånare längst upp i norr), ”hade det varit omöjligt att låta alla mord ske just där, på den lilla orten. Helt verklighetsfrämmande. Därför måste jag också skriva om landsbygd och öar omkring.”

Även Yrsa Sigurðardóttir har nyligen tagit upp just detta i en deckarkrönika där hon skriver att på Island sker ”i genomsnitt två mord per år”. Hon tillägger att islänningar är ”ett mycket fridfullt folk”, också procentuellt. ”Ifall statistiken från USA hade gått att överföra så skulle det varje år ske cirka femton mord på Island.”

Således: isländsk kriminallitteratur är – och måste bli – högst speciell. Vilket denna helsida ville påvisa. (Som en första början, kan tilläggas, för det finns mycket mer att skriva om isländska deckare…)

BENGT ERIKSSON

Kulturskribent

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.