Jag vet varför de röda vill ge kungabarnbarnen barnbidrag

Det är sunt att ha som princip att vi tar hand om vår egen försörjning, och hjälps åt när det krisar. Att behovspröva är att öka medvetenheten om att bidrag dras från någons annans lön och inte är en slant från finansministerns egen plånbok.

Ett samhälle med höga skatter och ett mischmasch av rättigheter och skyldigheter suddar ut sambandet; pengarna blir allas och ingens och någon där uppe bestämmer. Det vill de röda gärna göra; det ökar deras makt och kontroll över dina och mina inkomster. Över ditt och mitt liv.

Därför är de röda arga på förslaget om behovsprövning. Jan Andersson, förste vice ordförande i PRO och tidigare riksdagsledamot för S, skrev på sin Facebook att det skulle minska betalningsviljan till systemet hos personer med höga inkomster. ”Varför ska dessa betala skatt när de inte får någonting tillbaka”?

Ja, allra helst vill han nog att vi inte ska ifrågasätta, inte se det absurda i olika felsatsningar och slöseri. Vi ska lojalt betala, lydigt acceptera.

Jonas Sjöstedt (V) menade: ”Börjar man rulla tillbaka barnbidraget för några, då rullar man snart tillbaka det för fler och då blir det en sorts allmosa”.

Men faktum är att det är en ”allmosa”. Det är ett sätt att stötta vissa familjer under en svår tid, vilket ett samhälle av anständighetsskäl bör. Men det är dags att börja kräva att vuxna människor som väljer att bli föräldrar kikar på plus och minus. Barn kommer ju knappast med storken en dag. Man kan spara och planera.

När jag läser att en man klagar över hur hans familj om elva personer bor trångt kan jag inte låta bli att undra över vem som fattade beslutet om att ha nio barn, och framför allt hur de kunde välja att bli fler medan de redan bodde trångt och båda föräldrarna var arbetslösa. Hem & Hyras reporter frågade: ”Under tiden ni bott här så har ni fått två barn till, var ni inte tveksamma inför det?” och fick till svar: ”Jo, det är klart vi var. Men det blev som det blev” (9/11).

Det blev som det blev. Det är dags att säga: väx upp! Om ens oförsiktighet eller ansvarslöshet gör att någon annan får rycka in är det inte schysst eller hållbart i längden.

Forssell och Ek diskuterar dock inte på detta sätt, utan som goda vänsterliberala sociala ingenjörer. Ek pekade på behovet av att ”prioritera statens resurser”. Statens resurser alltså...

Forssell vände sig emot att rika föräldrar kunde lägga barnbidragspengarna på hög. Tydligen helt omedveten om att de pengar som betalats ut faktiskt en gång tillhörde dessa mammor och pappor, att de ofta är resultatet av andras arbete och slit.

I samma ovanifråanda ville Forssell i stället för generella bidrag ge generösa bidrag till dem som behöver, men detta är att gå i helt fel riktning. Generösa bidrag riskerar att minska incitamenten för bidragstagare att hitta egen försörjning då det kan löna sig att avstå från lågt betalda jobb eftersom man då förlorar bidrag.

Denna marginaleffekt har i dagarna lyfts både från höger till vänster och ska inte ignoreras, men svaret är inte att ge alla bidrag, utan att ställa högre krav på den som inte kan försörja sig själv. Det ska faktiskt inte vara möjligt att avstå från att utbilda sig, praktisera, ta deltidsjobb och så vidare så länge man lever på andra.

Moderaternas riksdagsledamot Jan Ericson har i en motion en lite annan vinkel. Han vill begränsa barnbidraget, särskilt flerbarnstillägget, och införa ett maxtak för hur många barnbidrag en och samma familj kan få. "Den som skaffar många barn bör själv se till att ha ekonomiskt utrymme för att försörja sin familj", sa han till Ekot (2/1).

Ja, jag tror att alla behöver bli bättre på att tänka efter före. Det kostar att ha barn och man borde inte kunna lassa över notan på andra hur som helst.

För vänstern är den liberala tanken skrämmande. Frihet och ansvar är skällsord. ”Gör din plikt, kräv din rätt”, säger de, och vill få in oss alla i samma fålla. En liberal vänder på det och säger ”om du vill ha rätt, gör din plikt”. Det är stor skillnad på hur vi ser på människor.