Jan Lundgren kritisk mot neddragningar

När Kulturrådet centraliserade statliga arrangörsstödet för landets jazz- och bluesklubbar innebar det ett dråpslag för dem. 13 klubbar har nu förlorat hela sitt stöd för 2019 och inte mindre än hälften av Sveriges jazzklubbar har fått sänkt stöd. Musikarrangörernas egen samarbetsorganisation, MAIS har också fått halverat bidrag.

– Det är galet och orättvist, säger Jan Lundgren, Ystads egen internationella jazzstjärna.

Nu drabbar det inte några lokala föreningar i Ystads bygd, de närmaste som tappar hela sina bidrag ligger i Malmö (Hot House, med regelbunden verksamhet sedan 1985) och Olofström.

Att Kulturrådet valt att plötsligt ”klippa” sina bidrag till jazzen drabbar ju landsbygdsföreningar allra värst, för de har svårast att själv finansiera sin verksamhet. Men det ideella arbetet - som sker i dessa föreningar - är ju oerhört viktigt för att hålla sin bygd levande.

– I slutänden handlar frågan om att det är över femtio procent av samtliga jazzklubbar i Sverige har fått sänkt bidrag, medans vad jag förstår ingen annan genre än jazzen har drabbats, säger Jan Lundgren. Jazzen som genre har blivit starkt missgynnad och det känns som ett slag i ansiktet på den jazzkultur som finns i Sverige.

Den engagerade pianisten talar inte främst i egen sak, för hans egen verksamhet är kortsiktigt inte hotad. Tvärtom mår den bättre än någonsin. Däremot kan han, som är en stark lysande stjärna, tala för yngre, sådana som av rädsla för sina sköra karriärer inte vågar sätta emot eller säga ifrån:

.– Jag förstår den rädslan. Rädsla att bli utan kulturstöd, rädsla att bli ovän med någon som har makt. Men tyvärr är tiden inne just nu att säga ifrån. Denna gången har Kulturrådet gjort ett stort övertramp.

Från Lundgrens facebookflöde kan man också höra av hans dundrande kollegor citat som: ”Skandalöst!!! Sverige håller på att förlora sin själ!” skriver exempelvis gitarristen Ulf Wakenius.

– För mig är det en ideologisk fråga, menar Jan. Jag har ägnat mitt liv åt den här musikformen, och det är redan enorma reaktioner på när jag gick ut och sa att det här är fel. Det är inte bara alla arrangörer och deras idoga, och helt ideella arbete som drabbas, det är också alla de unga musikerna som mister så många ställen att kunna spela på.

Och därmed, i förlängningen kan tillflödet av föryngring för jazzen vara hotad.

Kan det vara så att de som beslutat på Kulturrådet är så fördomsfulla att de anser att de små jazzklubbarna mest är för ”gubbar”?

– I så fall skulle det handla om åldersdiskriminering. Vilket är nog så illa. När jag var ung, i mitten av 80-talet och började spela, hade jag på allvar räknat ut att jazzen skulle vara död runt år 2000. Jag såg allt fler gråhåriga i publiken och gjorde mina beräkningar på fullt allvar. Grejen är ju bara att jag idag här en större publik än någonsin, och många jazzmusiker med mig. Människor upptäcker i regel inte jazzen i 15-20-årsåldern. De gör det när de är 25, 30, 50, eller 60. Till stor del för att man inte nås av den här musiken via radio eller tv. Där existerar den inte.

Så det får man istället göra live. Och eftersom den är oöverträffad som livemusik så får vi hoppas att den i alla fall överlever på våra scener. Eller vad säger Kulturrådet?