Jimmy Vulovic: ”Christa mördades 1943, oklart exakt hur. Jag har bara träffat henne i en dröm. Hennes skratt glömmer jag aldrig.”

Krönika Artikeln publicerades
En bild från 1940 av den då 5-åriga Christa. 1943 mördades hon av nazisternas så kallade barmhärtighetsmördare, 8 år gammal.
Foto: LWV-Archiv, Best. 12 K0957
En bild från 1940 av den då 5-åriga Christa. 1943 mördades hon av nazisternas så kallade barmhärtighetsmördare, 8 år gammal.

Christa mördades av nazisterna. Hon hade Downs syndrom och ansågs inte passa in i normen, enligt nazistisk rasbiologi skulle Christa inte kunna leva ett liv värdigt en tysk. De som utförde dessa mord kallades för barmhärtighetsmördare, sjuksköterskor som ville ställa upp, lyda order. Kulturjournalisten Jimmy Vulovic lyfter fram en mörk historia.

Jag tänker ofta på lilla Christa. Jag har aldrig träffat henne. Inte på riktigt i alla fall. Bara i en dröm för några år sedan, men jag tänker fortfarande på henne. Vi sprang runt i cirklar och skrattade. Runt, runt som i en karusell. Hon försökte kittla mig. Hon var lycklig. Jag var också lycklig. Hennes skratt glömmer jag aldrig. Det var så levande och smittande, så sant på något vis. Trots att allt bara var en dröm. Sedan vaknade jag.

Christa skrevs den 15 januari 1940 in på ett sjukhem utanför Scheuern i Tyskland. Hon var fem år. Av journalen framgår att flickan hade Downs syndrom. Det står också att hon var lugn och snäll, orsakade inga problem på avdelningen. Christa var en väluppfostrad flicka. Bordsskicket var det heller inget fel på. Hon åt fint utan att spilla alltför mycket. I journalen står det att hon helst umgicks med de yngre barnen, tyckte inte om att vara med de äldre. När hon lekte med de yngre så rullade hon antingen boll eller så kittlade hon dem i nacken. Det tyckte hon om.

Död genom gasning gör inte ont. Visst är det skrämmande och så men det gör i alla fall inte ont. Det stämmer kanske. Jag vet inte. Men en sak vet jag helt säkert. Sjuksköterskan Pauline Kneisslers försvar för alla de fruktansvärda brott som hon begick på sjukhusen Grafeneck och Hadamar, visar hur absurt det till slut alltid måste bli att söka skydd eller tröst i en lagstiftning eller ett ideologiskt system. Alla ideologier rasar samman, förr eller senare. Och lagar speglar bara rådande samhällsnormer, vilka kan förändras lika snabbt som de har uppkommit.

En individs handlingar försvinner emellertid aldrig. Ingen handling kan göras ogjord, aldrig någonsin. Oavsett om de för tillfället anses vara goda eller onda. Man får leva med dem helt enkelt. Det fick Pauline Kneissler känna av. Hon var barmhärtighetsmördare, det vill säga en av de många sjuksköterskor som med giftgas, giftinjektioner eller svält verkställde ett av Nazitysklands allra första fruktansvärda brott mot mänskligheten. De mördade sådana barn som inte ansågs kunna leva ett liv värdigt en tysk. Barnamördarna gjorde det för folkets skull.

Historikern Wendy Lower belyser i ”Hitlers furier: Tyska kvinnor i förintelsens tjänst” flera av mördarna, deras brott och motiven bakom. Monster. Så fördömer historien med rätta dem idag.

Men då den djupt troende och plikttrogne Pauline Kneissler dömdes till tre års fängelse 1948 kunde hon överhuvudtaget inte förstå varför domen föll. Hon hade ju bara gjort som hon blev tillsagd att göra. Hon hade ju bara gjort gott, tyckte hon, och på ett så smärtfritt sätt som möjligt dessutom, av barmhärtighet rentav. Patienterna var ju ändå redan bortom all hjälp. Så resonerade hon.

Vi vet idag att det egentliga mordmotivet låg dolt under allt ursäktande och falskt prat om barmhärtighet. Dödandet syftade ytterst till att säkra det tyska folkets styrka, dess förmodade överlägsenhet, genom att ur folkstammen rensa bort människor med fysiska, psykiska och intellektuella funktionsvariationer. Morden var en första och systematiskt utförd konsekvens av nazistisk rasbiologi. Och senare blev det ännu värre.

I sin klassiska bok ”The Origins of Nazi Genocide” visar Henry Friedlander med skrämmande statistisk precision hur den sociala ingenjörskonstens vision om ett rent och lyckligt folk, efter de inledande barnamorden skulle komma att kasta en lång kall skugga över allt fler och allt större grupper.

På en punkt hade Pauline Kneissler faktiskt rätt. Medbrottslingarna var så många fler än hon och de andra sjuksköterskorna. Och morden initierades på helt andra ställen än på dödsklinikerna, oväntade ställen. Brotten började ofta med att exempelvis en lärare som ville hjälpa till, ville göra ett bra jobb, rapporterade läs- och skrivsvårigheter hos en elev. Eller så kunde rapporten kanske gälla att barnet inte förmådde knäppa sin rock på ett för sin ålder tillräckligt ordentligt sätt.

Det var tillsynes småsaker som rapporterades, i all välmening för att hjälpa till. Konsekvenserna kunde dock bli förödande. Lärarens bedömning var nämligen ofta skäl nog för vidare utredning där barnets färdigheter och intelligens testades. Om barnet inte höll måttet så ledde det i värsta fall till någon av de många kliniker där döden väntade. Väl där fanns ingen återvändo. Tusentals fall av det slaget finns dokumenterade.

Till det brutala sorteringssystemets upprätthållare och verkställare hörde förstås också alla välmenande läkare som genom sina kategoriseringar och diagnoser möjliggjorde dödsdomarna. De var ofta unga och oerfarna, skriver Henry Friedlander. Ambitiösa män i början av karriären som ville göra bra ifrån sig, skulle jag tro, som ville visa sig dugliga, på styva linan, genom att vara både samhället och chefen till lags. Steg för steg närmade de sig genom sin iver att tjäna folket den djupa avgrund som varje relativisering av livets absoluta värde alltid innebär.

Barnen är framtiden. Det var därför den nazistiska regimen var så noga med dem. I sin studie kartlägger, som sagt, Henry Friedlander hur nazisternas systematiska mördande av människor som inte passade in i normen inleddes med tyska barn.

Direkt efter maktövertagandet 1933 stiftades en lag om tvångssterilisering av medborgare som bedömdes bära på ärftliga sjukdomar och beteenden. Den rashygieniska entusiasmen tilltog allt eftersom. Entusiasmen fanns förstås även i andra länder, men i Nazityskland tog den, som vi vet, sig det mest brutala och konkreta uttrycket. Mot slutet av 1930-talet låg en plan för barmhärtighetsmorden klar. Med världskrigets utbrott i september 1939 sattes planen i verket.

Varje enskild order om att mörda ett barn kom, förvisso väl dolt i en täckorganisation, alltid från den till Adolf Hitler direkt knutna organisationen Kanzlei des Führers. Det är alltså bortom allt tvivel hos vem det yttersta ansvaret låg. Men därunder inrättade sig snabbt, förvånansvärt och brutalt snabbt, ett stort antal individer från en rad olika yrkesgrupper för att verkställa ordern. Och de allra flesta i den långa kedjan av utförare hade nog i alla fall en sak gemensamt. De ansåg sig i skydd av den rådande normen göra något gott, det rätta. Även lilla Christas vårdare bedrog sig själva då de påstod sig göra en barmhärtig gärning.

Det är oklart exakt hur Christa mördades. Av journalen framgår det att hon dog den 18 februari 1943, en tid efter att hon hade förflyttats till Hadamar som var både ett sjukhus och en dödsklinik. Hon hann inte fylla åtta år.

I min dröm försökte hon kittla mig. Hon skrattade så innerligt. Och jag ler fortfarande varje gång jag tänker på den drömmen. Men leendet stelnar när jag kommer att tänka på mördarna och deras förbannade motiv. Och jag blir ledsen då jag förstår att lögnaktiga föreställningar om perfektion fortfarande tyranniserar. Diagnoser läggs ännu kring en norm. Men med modern fosterdiagnostik kan människorna som skulle ha skiljt sig från den hittas tidigt. Innan de ens har fått skratta.

Fakta

Om krönikan

Varje fredag publiceras en krönika på kultursidan. Idag skrivs den av Jimmy Vulovic, forskare, skribent och författare. Han har bland annat gett ut två böcker om propaganda: ”Propagandans berättarteknik” (2016) och ”Propaganda : historia, teori och analys” (2017).

Visa mer...
Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.