Joakim Broman: Var inte rädd för den polske rörmokaren

Krönika Artikeln publicerades
Rörande behov.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Rörande behov.

Ökad konkurrens inom tjänstesektorn skulle skapa jobb och öka tillväxten.

Ute på gatorna dånade protestramsorna. De franska fackföreningarna demonstrerade mot ”den polske rörmokaren”, det vill säga symbolen för EU:s tjänstedirektiv, lagförslaget som skulle ge tjänsteföretag och -arbetare samma fria rörlighet inom Europa som varor redan hade. Oron var att östeuropeiska arbetare skulle strömma in och konkurrera med låga löner.

Den dåvarande EU-kommissionären Frits Bolkestein försökte lugna ner stämningen genom att påpeka att det vore mycket bra om det kom polska rörmokare till norra Frankrike, där han bodde, eftersom det i regionen var svårt att hitta folk som kunde utföra sådana tjänster. De franska rörmokarna svarade med att stänga av vattnet till Bolkesteins sommarhus i Normandie.

Striden om tjänstedirektivet utkämpades 2006, och slutade med en seger för fackföreningarna. EU-kommissionens förslag skrevs om och vattnades ur. Som Emanuel Örtengren, ansvarig för samhällsekonomiska frågor på tankesmedjan Timbro, konstaterar i sin nya rapport “Frihet på riktigt” – där också anekdoten om Bolkesteins sommarhus återberättas – fanns det därmed aldrig en chans för tjänstedirektivet att leva upp till de högt ställda förväntningarna.

Trots det har reformen varit gynnsam, både för Sverige och den europeiska ekonomin i stort. Enligt beräkningar från EU-kommissionen har det ökat Sveriges BNP med 1 procent, cirka 50 miljarder kronor, och det trots att man bara räknat på hälften av de sektorer som omfattas av direktivet.

Det är en antydan om potentialen för en fullskalig handel med tjänster i Europa. Tjänstesektorn utgjorde redan 2006 mer än två tredjedelar av den europeiska ekonomin, och har sedan dess vuxit till runt 75 procent. Europaparlamentets utredningstjänst uppskattar att vinsten av en fungerande tjänstehandel kan uppgå till 338 miljarder euro. För svensk del rör det sig om 115 miljarder kronor.

En förbättrad konkurrens inom tjänstesektorn skulle också sätta fart på produktivitetsutvecklingen. Det behövs inte minst i Sverige. John Hassler, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, har exempelvis pekat på att vår rekordlåga tillväxt per capita bland annat beror på den låga produktiviteten i branscher som bygg, utbildning och vård. Konkurrenskraft kan endast uppstå genom att faktiskt möta konkurrens.

Örtengren förordar att Sverige tillsammans med Nederländerna, Finland och baltstaterna ska gå före och avreglera tjänstehandeln. Resten av EU-länderna kan sedan följa efter när de är redo. Kan man dessutom driva på för att det befintliga tjänstedirektivet ska tillämpas fullt ut – de flesta länder har många regleringar kvar som de borde ha avskaffat som en följd av lagen – kan det få stora effekter.

Man behöver inte heller vara rädd för att ökad tjänstekonkurrens innebär press på lönerna. EU:s utstationeringsdirektiv dikterar redan att lönen för en gästarbetare måste vara i nivå med mininivån i värdlandet. Det finns inga skäl att vara rädd för den polska rörmokaren.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.