Karin Pihl: Jämställdhetsmyndigheten är en babbelinstitution
I januari är det ett år sedan Jämställdhetsmyndigheten invigdes i Angered i Göteborg. Syftet med den nya myndigheten är “analys och uppföljning”, “samordning” och “stöd”. Och, föga förvånande, att dela ut bidragspengar.
Många av de politiska ambitionerna i regeringens jämställdhetsplan är det inget fel på. Det handlar om att minska våldet mot kvinnor, stoppa hedersförtrycket och sexhandeln. Tanken är dock inte att myndigheten ska göra något åt dessa problem i praktiken. Tjänstemännen i Angered ska bidra med “kunskapssamordning”.
Sett till vad myndigheten hittills har åstadkommit verkar den mest vara en babbelinstitution. Problemet är att uppdraget - att se över jämställdhetspolitiken på alla områden - är för brett. Dessutom har myndigheten inga starkare verktyg än att “samordna”. Man kan inte samordna sig till färre sexualbrott.
Bristen på konkretion tar sig i uttryck på många sätt. Man anordnar konferenser som diskuterar hur jämställdheten kan bli bättre genom att motverka “mansnormer”, prackar på universiteten genusideologi och delar ut pengar till “kvinnors organisering”, bland annat till projekt om att “menscertifiera” arbetsplatser. Myndigheten står bakom sajten jämställ.nu, där man kan få tips om “genuscoachning”.
Vad är då problemet? Genuscoachning behöver nödvändigtvis inte vara något dåligt. En statlig myndighet måste dock hålla på med betydligt mer utvärderingsbar verksamhet än “kunskapsförmedling”. Syftet med myndigheten är bland annat att utvärdera regeringens jämställdhetsreformer, men vem utvärderar de som ska utvärdera?
Till och med generaldirektören själv verkar anse att Jämsälldhetsmyndigheten mest ska vara som ett seminarium i genusvetenskap. I Ekots lördagsintervju (10/11) sa gd:n Lena Ag att “jämställdhetsmyndigheten ska inte fixa jämställdheten i Sverige”. I stället ska den “finna nya och fördjupade sätt.” Hur mäter man det? Vem avgör om ett “sätt” är “fördjupat” eller inte?
De rosa genusglasögonen måste putsas. Jämställdheten behöver polisiärt krafttag mot sexual- och våldsbrott, förbättrade villkor för kvinnor i offentlig sektor och hårdare tag mot brott som begås i hederns namn. Genuscoacher som föreläser om mansnormer kommer däremot inte leda till någon förbättring.
