Kärlek och svek i Schulmans familj

bokrecension Artikeln publicerades
Författaren Alex Schulman är aktuell med boken
Foto: Malin Hoelstad/SvD/TT
Författaren Alex Schulman är aktuell med boken "Bränn alla mina brev", en släkthistoria om mormodern Karin Stolpes (gift med Sven Stolpe) hemliga kärleksaffär med Olof Lagercrantz.

Alex Schulman har gått från att vara Sveriges elakaste bloggare till att bli en erkänd författare. Schulmans nya roman om otrohetsaffären som kastat en skugga över släkten visar att han är en långt bättre berättare än sin morfar Sven Stolpe, tycker recensenten Christian Swalander.

Roman

Bränn alla mina brev

Författare: Alex Schulman

Förlag: Bookmark

Visa mer...

År 1932 hade Alex Schulmans mormor Karin Stolpe en kärlekshistoria med Olof Lagercrantz, då en ung aspirerande författare, sedermera landets ledande litteraturkritiker och legendarisk chefredaktör för Dagens Nyheter. Han var ogift, Karin var gift med författaren Sven Stolpe. Romansen mellan Karin Stolpe och Olof Lagercrantz blev kort och slutade olyckligt. Berättelsen om den utgör den centrala delen av Alex Schulmans roman ”Bränn alla mina brev.”

Romansen mellan Karin och Olof uppdagades av Sven Stolpe, som skulle ägna resten av sitt liv och större delen av sitt författarskap åt att hämnas på sin hustru.

Upprinnelsen till ”Bränn alla mina brev” är hur Alex Schulman inser att hans små barn faktiskt är rädda för honom. Han får inga vredesutbrott eller slår dem, i stället finner han hos sig själv en pyrande aggressivitet, och han förstår med skakande tydlighet hur barnen registrerat detta som ett hot.

När Alex Schulman började märkas i den svenska offentligheten som bloggare och krönikör uppfattade jag honom som en uppblåst, inbilsk, egocentrisk och hånfull skitstövel

Han går i terapi, och en ny insikt växer fram: de konflikter och det hat som satt så djupa avtryck i hans släkt har sitt ursprung hos en enda människa, Sven Stolpe. Tålmodigt börjar han rota i arkiv och andra källor för att söka orsaken. Han finner kärlekshistorien från 1932, och då förstår han.

När Alex Schulman började märkas i den svenska offentligheten som bloggare och krönikör uppfattade jag honom som en uppblåst, inbilsk, egocentrisk och hånfull skitstövel, som hänsynslöst använde sina mediala plattformar till att på andras bekostnad främja sin egen karriär. När jag insåg att han är barnbarn till Sven Stolpe var det faktiskt så att jag på allvar ägnade några funderingar åt den narcissistiska personlighetsstörningens eventuellt ärftliga karaktär.

Sven Stolpe var flitig debattör, burdus, föraktfull, storsvensk, självtillräcklig och drastisk. Han kunde passionerat åkalla dundret av det trettioåriga krigets åskor, han kunde till en meningsmotståndare säga att denne inte förtjänade bättre än att skäras i bitar och bäras ut på ett dasslock.

Jag kom så småningom att läsa Alex Schulmans första roman, ”Skynda att älska,” där hans familj, och särskilt fadern, den excentriske tv-producenten Allan Schulman, stod i centrum. Jag fann en ny sida hos Alex Schulman, en inkännande och varsam men samtidigt skarpt iakttagande och analytisk. Framför allt fanns där ett humanistiskt drag, som kändes oväntat. I än högre utsträckning återfanns detta i boken han skrev om sin mor Lisette, som gick under i alkoholmissbruk, ”Glöm mig.”

Det vilar en bisarr tragisk ironi i det faktum att den djupt religiöse Sven Stolpe inte förmådde uppfylla sin religions viktigaste uppmaning till sina bekännare.

Karin Stolpe var en synnerligen begåvad människa, driven översättare från flera språk. Hon berövades inte bara sitt livs kärlek utan också sin möjliga karriär. Det hände att hon och Sven översatte tillsammans. Men bara hans namn fick stå med i boken.

Sven Stolpe var en bekännande kristen. Han blev så småningom katolik. Det mest förödande i karakteriseringen av honom är hur han helt och hållet kunde missa den kanske mest avgörande poängen med kristendomen, nämligen förlåtelsen. Det brukar sägas att det enda som är värt att förlåta är det oförlåtliga. Det vilar en bisarr tragisk ironi i det faktum att den djupt religiöse Sven Stolpe inte förmådde uppfylla sin religions viktigaste uppmaning till sina bekännare.

Alex Schulman har lyckats väl med ”Bränn alla mina brev”. Han visar sig vara en långt bättre författare än sin morfar som en följd av sin strävan till insikt, i sig själv så som i andra. Hans berättelse om hur den brinnande kärleken mellan Karin och Olof stängdes ner, men, visar brev och annat källmaterial, aldrig slocknade, är gripande och stark.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.