Klaga inte på dem som ”hatar” och ”skränar”

Men tyvärr finns fullt berättigade skäl till att höja rösten. Naturligtvis vore det bekvämare för eliten om vi snällt höll tyst, men vad händer då med samhället?

I Hammarö i Värmland har politikerna i servicenämnden exempelvis valt att köpa tre meter höga ljusskulpturer i form av kaveldun för 1,1 miljoner kronor. Detta fick Värmlands Folkblads reporter att gå i taket, då sparförslagen samtidigt är hårda i kommunen. ”Lekplatser och badplatser läggs ner, gräsklippningen minskas och en ”livsmedelshyvling” påverkar skolbarn och äldre”.

Ja, nog borde väl NÅGON ha undrat över prioriteringen. Eller är de så fartblinda och okunniga om var nämndens pengar kommer ifrån att de verkligen inte förstår?

Detta är tyvärr inte det enda exemplet på att resurser som behövs till viktiga kärnverksamheter i stället går till konstinstallationer, skojiga jippoprojekt eller satsningar som varken följs upp eller utvärderas. Nyhetsflödet är som en magisk aldrig sinande källa av tokerier.

Migrationsverket har under flera år struntat i att kontrollera miljonfakturor från asylboendet Pite Havsbad. Det fick Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt, att utbrista: ”det är klantigt, dumt och slöseri med skattemedel” (SVT 29/11). Om en forskare ”skränar” så högt är det verkligen illa.

Kronorna rinner iväg, utan kontroll, samtidigt som polisen inte har nog med resurser för att hantera knarkhandeln, vilket leder till att den sker öppet – och att brottslingar säkerligen tappar respekten och i stället småfnissar åt konstaplarna.

Men pengar till kultur finns visst. Konstnärsnämnden har till exempel beviljat mer än en miljon kronor i projektstöd till en konsthall i Nordmaling där konstnärer ska göra konst för daggmaskar, humlor och svampar. Alltså, inte OM krypen, utan FÖR (Smedjan 4/12).

Migrationspolitiken har utformats utifrån vilja i stället för förmåga, vilket lett till problem och kostnader, främst eftersom integrationen fungerar dåligt. Bristen på bestämdhet och eftertanke har resulterat i utanförskap, arbetslöshet och frustration från olika håll.

I veckan rapporterades det om att en del ensamkommande har börjat jobba som knarkförsäljare för att överleva. Det är självklart inte alla afghanska unga män som går in i drogbranschen, men om många har svårt att hitta fotfäste blir det större risk att en del trillar dit. ”Det är den nya gymnasielagen som orsakat det här”, kommenterade Daniel Larsson, kommissarie vid Uppsalapolisen (SVT 4/12).

Principer om fri rörlighet tycks gå före verklighetsförankring. EU-parlamentet röstade nyligen för att kraftigt begränsa möjligheterna att förlänga de tillfälliga gränskontrollerna. Det välkomnades av riksdagsledamoten Niels Paarup-Petersen (C) från Malmö som kallar dem för ”Socialdemokraternas dumheter”. ”Det enda som gränskontrollerna skapat är frustration på grund av försenade tåg, ökad pendlingstid och större kostnader” (Expressen 28/11).

Eller så har de faktiskt skyddat en och annan av oss från hot...? Regeringen förlängde trots allt inte gränskontrollerna i november för att jävlas med Centern, utan för att man bedömde att ”det finns ett fortsatt hot mot den allmänna ordningen och den inre säkerheten”.

I september varnade en Schengenrapport för att Sverige har en av världens sämsta gränskontroller. En polisinspektör på Nationella operativa enheten menade att ”vi har i princip öppna gränser”.

Regionpolischefen Carin Götblad kommenterade apropå den senaste tidens skjutningar i Uppsala att: ”Vi har öppna gränser som gör att narkotikan och vapen kan ta sig in i vårt land. Det skapar stora konflikter.” Hon vädjade: ”Vi behöver få kontroll över våra gränser, vi behöver bli fler” (SVT 15/11).

Ändå ska det bli svårare att ha kontrollerna kvar bestämmer de från Bryssel. Det är svårt att begripa hur de tänker.

Problemen hopar sig, men vad görs åt det? Säpo varnar för att dess förmåga att skydda landet har urholkats samtidigt som hoten ökar. Allt fler unga lever i hederskulturer. Unga män skjuter varandra. På onsdagen skrev Expressen om Marianne som jobbat som barnskötare hela livet men som pensionär hämtar mat i till soppkök. Hon drömmer om en hund, men det går ju inte.

Hur många varningar behövs innan politikerna ska börja prioritera kärnverksamheten och stå på de svagas sida. När vågar de fatta svåra obekväma beslut i stället för att tillsätta utredningar eller sprätta iväg pengar på onödigheter? Hur många uteblivna lösningar, reformer och åtgärder behövs innan folk börjar hata och skräna?

Slösas kan det minsann med tusentals, hundratusentals, miljontals, miljarder kronor. Men nåde den löneslav som ber sin arbetsgivare skänka en krona till krisens Jemen i stället för att få en julgåva. Då kommer skatteverket och begär skatt, för det räknas som lön. Men vad tusan handlar det om? Nån tjuga, en hundring?

Det går inte att undvika känslan av att en elit sitter och provar fina viner och talar om solidaritet samtidigt som de låter alla dem som kämpar på marginalen och inte har råd att bo i de trygga villakvarteren betala för kalaset. Det är inte konstigt om vi blir arga och vill säga ifrån. Jag skränar från höger tills de hör. Jag skränar för dig.