Kristof skriver på brutalt ärlig prosa

Nu kommer denna oumbärliga romansvit i en välkommen nyöversättning (av Marianne Tufvesson), samlad i en volym. Än en gång läser jag om den med samma känsla och upplevelse: det här är en av de viktigaste romansviterna i den europeiska efterkrigslitteraturen! Angelägnare än så har kan litteratur inte vara.

De två tvillingpojkarna Lucas och Claus (lägg märke till anagrammet!) placeras under kriget hos sin kärlekslösa och hårdföra mormor i gränsbyn K. De kallas alltid ”horungar” och lever i en total och våldsam utsatthet. Ständigt tvingas de öva sig i överlevandets konst och de gör det genom att på olika sätt härda sig själva. När de har lärt sig läsa skriver de snart också ned sina upplevelser i Den stora skrivboken. Nyktert och utan känslor noterar de: ”Vi ska beskriva hur saker och ting är, det vi ser, hör och gör”.

Kristof skriver på ett slags ”gränsspråk”, liknande det som också Hertha Müller och Regine Detambel gör. Förutom den existentiella högspänningen är det här också berättelser om det förlorade språket (ungerskan) och ett nytt, erövrat och ofullgånget språk (franskan). Detta utmanande språk som Kristof skrev på efter att hon flytt sitt hemland och bosatt sig i Schweiz. Varje mening, varje ord är genomlevt och hållbarhetsprövat och hela språket laddas med en egen rytm. En nästan obegriplig styrka och intensitet.

Nu ligger romanernas kraftfält ändå inte enbart i språket eller i den obarmhärtiga granskningen av existensens villkor. Berättelserna borrar sig också ned i djupen, under de smärtsamma ytorna. Språkets kristallklara skärpa lyckas rymma nästan labyrintiska kompositionsmönster där gränserna mellan fiktion, dröm och verklighet ifrågasätts och där nya frågor ständigt avlöser varandra: Är Claus och Lucas kanske en och samma person? I vilken stad rör vi oss egentligen? De olika romandelarna har också suggestiva skiften i berättarperspektiven: det går från ett ”vi” i den första delen till ett ”du” och ett avslutande ”jag”. Det är nog bara att stämma in i det som Naja Marie Aidt skriver i sitt efterord: ”Jag fortsätter och fortsätter att återvända till dessa böcker när jag mister tron på litteraturen”.

Samtidigt med romantrilogin publiceras nu även Kristofs ”Analfabeten”. En föredömligt kort självbiografisk berättelse där varje ord är noggrant framslipat och där författaren bland annat konstaterar: ”Att skriva på franska är något jag måste. Det är en utmaning. En analfabets utmaning”.