La Traviata – symbolik som vinner med tiden

Opera Artikeln publicerades
Violetta (Patricia Petibon) i ”La Traviata”.
Foto: Malin Arnesson
Violetta (Patricia Petibon) i ”La Traviata”.

Idag är ”La Traviata” inte bara Verdis mest framförda opera, det är den mest spelade operan över hela världen. Denna tragiska kärlekshistoria är också höstens operasatsning i Malmö, och musikskribenten Mattias Gejrot var på plats under lördagens premiär.

Den stora konsten är allmängiltig; men den föds inte i ett vakuum. Den speglar oundvikligen en viss tid och ett visst samhälle, med dess värderingar, dess våndor.

Giuseppe Verdis ”La Traviata” (Den vilseförda) från 1853 bör vara den första geniala operan där en dagsaktuell verklighet får råda helt och fullt. I handlingens nav står Giorgio Germont, en bekymrad pappa iden franska högborgerligheten. Sonen Alfredo har fläckat familjens heder i sin nära relation med Violetta, en skandalös ”fallen kvinna” i Parissocieten. Nu står Alfredos systers kommande äktenskap på spel. Germont söker upp Violetta och utpressar henne känslomässigt till att bryta med sonen.

I Malmö Operas nya uppsättning av Verdis klassiker ruckas det på just denna grå knut i dramat. Realismen får sig en knäck. Istället får symboliken stå fram: den grå fadern (gestaltad med nervig intensitet av Davide Damiani) får representera Violettas Öde, som hon efter häftigt motstånd accepterar. Vid sin sida har Germont även den dygdiga systern (dansaren Nadia Skriver Rosenby) som Violettas kyska systersjäl – liksom fadern själv får sitt visuella eko i Violettas trogne läkare Grenville (Per Fernesten), bägge med anstrykning av en skäggprydd Dr Freud.

Doktor Grenvil (Per Fernesten) och Violetta (Patricia Petibon) i ”La Traviata”.
Foto: Malin Arnesson
Doktor Grenvil (Per Fernesten) och Violetta (Patricia Petibon) i ”La Traviata”.

Men det är också här, i andra aktens första hälft, som det börjar blåsa liv i föreställningen. Dessförinnan har vi befunnit oss på ett hejdundrande party där även någon sado-masochistisk sexlek pågår på en väl placerad säng. Men festen når inte utanför sin schablonartade bubbla, och täcker halvt över det avgörande mötet mellan den oskuldsfullt hängivne Alfredo och Violetta (på premiärkvällen Bülent Bezdüz och Patricia Petibon). En del avkärleksduons svårighet tycktes också ligga i akustiken på Malmöoperan där sången stundtals svävar kvar någonstans ovanför orkesterdiket; kanske blir problemet akut just där en snabb växling sker mellan starkt och tyst, fest och romantik.

Idén hos regissören Olivier Py har varit att bada Verdi i självförbrännande feststämning från den första brutala aidsepidemins tid. Och för Violetta, lungsjuk i sista stadiet, är ju sådan eufori en sida av festens mening: den andra sidan är flykt undan allt verkligt djup i armarna på en blaserad överklass.

En scen ur ”La Traviata”: Baron Douphol (Jakob Högström), Violetta (Patricia Petibon), Markis d’Obigny (Eric Roos), Gastone de Letorieres (Tobias Westman) och dansare från Tivoli Ballet.
Foto: Malin Arnesson
En scen ur ”La Traviata”: Baron Douphol (Jakob Högström), Violetta (Patricia Petibon), Markis d’Obigny (Eric Roos), Gastone de Letorieres (Tobias Westman) och dansare från Tivoli Ballet.

Den fina tvetydigheten hos Verdis original ersätts i Malmö med andra, allt intressantare medel. I föreställningens andra hälft samlas Malmöuppsättningens drama med stor kraft kring Violettas slutliga triumf (vilket definitivt var Verdis mål, likaså). Den känsliga Patricia Petibon kom till den mjukaste tystaste intensitet inte minst i slutaktens liksom framåtflämtande passionerade aria, i ensamheten innan den sista euforin och dödskampen tar vid. Här fanns föreställningens hjärta.

Men operans andra stora festscen, direkt efter paus, hade också långt mer substans än den första. Här skedde den nämligen i skelettklädsel, modellerad efter den mexikanska Dödens Fest vid allhelgonatiden. Dansens virvlar uttrycker nu även Dödens allvar, och det blev i detsamma även rörelse och dynamik i den tidigare översymboliska och lite kalla scenbilden, bland annat med ett slags snurrande hjul i neon (öde eller nöjesfält?).

Malmöoperans kör och dansare gick med kraft och schvung segrande ur denna strid och Operaorkestern under Rafael Payare imponerade och levde med intill sista tonen.

En scen ur ”La Traviata”. Här ses Gastone de Letorieres (Tobias Westman), Markis d’Obigny (Eric Roos), Baron Douphol (Jakob Högström) och Flora Bervoix (Emma Lyrén).
Foto: Malin Arnesson
En scen ur ”La Traviata”. Här ses Gastone de Letorieres (Tobias Westman), Markis d’Obigny (Eric Roos), Baron Douphol (Jakob Högström) och Flora Bervoix (Emma Lyrén).

Opera

”La Traviata”

Av: Giuseppe Verdi

Regi: Olivier Py

På scen under premiären: Patricia Petibon, Bülent Bezdüz, Davide Damiani, Tobias Westman med flera.

Malmö Operaorkester och Malmö Operakör, dir. Rafael Payare

Premiär på Malmö Opera i lördags, 17/11. Spelas till 10/2 2019.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.