Linus Gårdfeldt skriver underhållande antipoesi och metadikt
Den råttan
LYRIK
Författare: Linus Gårdfeldt
Förlag: Albert Bonniers
I likhet med nästan alla människor är jag diskvalificerad för uppdraget att recensera Linus Gårdfeldts nya diktverk ”Den råttan” – ”rent generellt är det endast folk som skriver bra poesi/ som förmår prata och skriva om poesi på ett sätt som inte/ är fullständigt överansträngt eller missvisande…”.
Poesin är ett litet rike, ändå mäktigt, just tack vare litenheten. Minns att John Ashbery, nyss avliden New York-diktare ofta nämnd i nobelprisspekulationerna, påstod att det i hela USA fanns ungefär 2 000 riktiga poesiläsare. Av dem skrev kanske tjugo ”bra poesi”. I Sverige är siffrorna troligen lägre.
”Nya intressen som liknar andra skäggs nya intressen.”
Lika självmedveten som semibitter skriver Gårdfeldt (född 1981) underhållande antipoesi och metadikt. Vardag med barnoverall och fruateljé möter råttan och råttans konnotationer. Trump är en råtta, poesin en annan. Tranströmer var förr, nu gäller pallkragar, väldesignade lampor, exklusiva hattar. Ekologisk medelklass, urban hemslöjd, generiska helskägg. Livsstilskonservatism och mysig nyliberalism med utvalda vänsteråsikter präglar Gårdfeldts generation och dikt. Nya intressen som liknar andra skäggs nya intressen. Men på fotbollen tröttnar han, och ”allt är på väg åt helt fel håll”.
