Lööf vill äta skon och ha den kvar

Centerpartiets stöd är av allt att döma klart, även om partiet ska ta definitivt beslut i helgen. Centerledaren som förr var Socialdemokraternas och dess allierade opinionsbildares främsta hatobjekt – Aftonbladets populistiska s-ledarsida förklarade så sent som i somras att ”Annie Lööf är höger om Djingis Kahn” – ska nu bilda grund för Stefan Löfven II.

Centerpartiet har via en omvandling till nyliberalt innerstadsparti med vurm för lantbruksstöd allt mer viktat över till att ha anti-SD som huvudpunkt på programmet. Lööf har också visat sig vara en stenhård förhandlare vilket framgår av de krav partiet tycks ha fått igenom för att släppa fram Stefan Löfven.

Ett delat Liberalerna avgör också sitt ställningstagande under helgen. I det partiet råder under alla omständigheter intern kris och väljaropinionen är redan rekordsvag. Liberalerna som i faktisk ekonomisk politik, försvarspolitik, integrationspolitik och energipolitik ligger mycket nära eller höger om Moderaterna, är under Jan Björklund berett att stödja en socialdemokratisk regering. Det kommer möjligen att rädda Jan Björklund kvar vid partiledarposten ytterligare ett tag. Men framför allt kan Jan Björklund bli historisk genom att både splittra Alliansen och sänka Liberalerna under riksdagsspärren.

Centerpartiet och Liberalerna har dock sakpolitiskt pressat Stefan Löfven mot repen. Överenskommelsen inkluderar avskaffande av den värnskatt som inte ens Reinfeldtregeringarna förmådde att ta bort. Imponerande på sitt sätt. Men man kan inte vara en Allians och samtidigt förhandla var för sig och ingå egna uppgörelser för att återinstallera den regering man precis med gemensam kraft har avsatt. Det är klart att Moderatledaren Ulf Kristersson ser detta val, och bortval av honom, som en upplösning av Alliansen på riksplanet, vilket Kristersson också gjorde klart på sin presskonferens på fredagseftermiddagen.

Fortfarande gäller dock att även Vänsterpartiet – en av vinnarna i valet –måste släppa fram en regering som ska genomföra skattesänkningar och arbetsrättsförändringar, lovar att bevara privat verksamhet i skola och vård, införa etableringsjobb med lägre lön för nyanlända även hos arbetsgivare utan kollektivavtal – punkter som går emot allt det Vänsterpartiet står för.

I uppgörelsen mellan S, MP, C och L heter det: ”Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden." Ska man ta den skrivningen på allvar har Socialdemokraterna kastrerat Vänsterpartiet och Jonas Sjöstedt med dess 8 procent väljare och 28 mandat för att köpa Centerpartiets och Liberalernas stöd. Går Sjöstedt med på att bli behandlad så? Jonas Sjöstedt har väljare att tänka på även han.

Det är precis samma fråga som ställts om Jimmie Åkesson och SD i förhållande till Alliansen. Centerpartiet och Liberalerna har bara bytt kant mot kant, med den skillnaden att på den vänstra kanten ingår Vänsterpartiet i den 144-143-matematik som Centerpartiet och Liberalerna stöttar sig på i sitt beslut. Matematiken som Centerpartiet och Liberalerna utgår ifrån borde snarare vara 143 (Alliansen) - 116 (S+MP).

Det blir en bakvänd situation där Centerpartiet och Liberalerna kommer att vara stöd till och budgetsamarbeta med den regering man med övertygelse gick till val emot och sedan avsatte med bestämda tryck i kammaren. Att vara regeringsunderlag och i opposition är en variant som kommer att vara besvärlig för alla parter och svårbegriplig för väljarna. Det påminner om lokala lösningar, som i Trelleborg, där Sverigedemokraterna kallar sig opposition men samtidigt utgör underlag för Moderaternas och Kristdemokraternas styre. Rakare hade varit att ingå i regeringen. Nu överlåter Centerpartiet och Liberalerna privilegier som en regering har, som den viktiga utnämningsmakten, att fortsatt ligga kvar hos Socialdemokraterna. Uppenbarligen tror Stefan Löfven att han under åren kommer att styra det här i sin riktning, ”ansvar för landet” är ju en S-fras som inte har något bäst-före-datum. Då kan även löften urvattnas och överges.

Priset för Socialdemokraterna ska dock inte underskattas. Den nylagda S-kursen riskerar att leda till fortsatt tapp bland LO:s medlemmar, till Vänsterpartiet i de kvinnligt dominerade offentliganställda grupperna och till Sverigedemokraterna i de manligt dominerade privatanställda grupperna. LO centralt twittrade oroligt ”Uppgörelsen mellan S, MP, C och L innehåller förslag som ökar klyftorna i Sverige. Det är inte en politik som gynnar våra medlemmar.” för att sedan lydigt tillägga” Det är samtidigt bra att vi får en fortsatt S-ledd regering”.

Socialdemokraterna har, om inte V sätter stopp, vunnit en kortsiktig seger med att behålla makten och splittra Alliansen, Sverigedemokraterna har vunnit en långsiktigt seger genom att komma närmare drömmen om ett ”konservativt block” och de delar av liberal press som slagits för en ”blocköverskridande lösning” har fått sitt. Det där med blocköverskridande är en dock chimär, partier kan flytta på sig, men väljare är mer trögrörliga.

När partier flyttar sig uppstår nya block. Den uppenbara följden av Allianssplittringen är att M/KD/SD kommer att höras som opposition och att den väljare som vill byta regering måste välja någon ur den trion. Det blir trots allt svårt för Annie Lööf att både äta upp den där högerskon hon lovade knapra i sig om Centerpartiet gav stöd åt Stefan Löfven och samtidigt ha den kvar i nästa valrörelse.