Måns Wadensjö avslöjar myter om arbetets gemenskap

Skildringar av arbetsplatser är en gammal hederlig genre. Förr, på den röda tiden, var de ofta förknippade med en upprorisk vilja att synliggöra de många och hårda konflikterna mellan arbetsköpare och arbetssäljare. I Måns Wadensjös nya och fängslande roman ”Monopolet” har konfliktlinjen mellan ”chefen där uppe” och ”arbetarna på golvet” på ett tidstypiskt vis dolts i en träffsäker gestaltning av arbetsplatsen som familj.

Romanen handlar om hur den unga kvinnan Alice efter en tids arbetslöshet får in en fot och börjar arbeta på Systembolaget. Hennes möte med arbetsplatsen gestaltas med både humor och värme. Den som någon gång har haft privilegiet att börja arbeta (det är ju tyvärr inte alla givet idag) känner lätt igen sig i hur arbetsplatsens rutiner och de nya arbetskamraterna sakta men säkert blir en allt viktigare del av ens liv, ger en ny identitet.

Måns Wadensjö gestaltar skickligt hur Alice genomgår förvandlingsprocessen från att ha varit arbetslös till att vara anställd på ett systembolag i Stockholm. Jag vet, det låter inte särskilt dramatiskt, men i den här författarens händer, när han tränger under ytan, så blir det på ett psykologiskt plan dramatiskt. Det är förvånansvärt spännande att få se hur Alice kommer in i arbetsplatsens gemenskap samtidigt som livet utanför den förlorar alltmer betydelse.

I den nya familjegemenskapen är Chefen föräldern. Han styr arbetet och sina anställda med vänlighet och förstående styrkekramar. Samtidigt sätter han gränser med krav på att de anställda efter konflikter mellan varandra ömsesidigt ber om ursäkt och skakar hand. På det viset växer ett starkt band mellan Chefen och de anställda fram. Det gör att de vill ge allt för sin nya familj, till och med när de ekonomiska förutsättningar som ges för att lyckas fullt ut är långt ifrån tillräckliga.

Det ligger hårt arbete bakom varje vinare och sexpack som man sliter från hyllorna på fredagseftermiddagen. Det vet jag nu. För lika mån som Måns Wadensjö är då det gäller att gestalta hur arbetsplatsens inre gemenskapsband byggs upp, är han då det gäller skildringen av det tunga och stressiga jobb som det innebär att se till att hyllorna aldrig står tomma. På så vis är ”Monopolet” en traditionell arbetsplatsskildring där slitet och släpet alltid har spelat en stor roll.

Samtidigt visar författaren att han har fört in arbetsskildringen i vår tid. I romanen finns ingen ”Hanna från Arlöv”-typ som lär Alice allt om intresseskillnaderna mellan den som köper och den som säljer arbete. Det finns ingen som ropar ”strejk” eller ”nu får det fan vara nog”. Istället är det ungefär som i familjer (hur dysfunktionella de än är), det vill säga att man tar för givet att sakernas tillstånd måste vara just som de är i gemenskapen. Måns Wadensjö har med sin roman träffsäkert lyckats fånga den moderna och vänligt konfliktfria arbetsmarknadens mest skrämmande sida. Och effekten av det intrycket mångfaldigas då det ju är ett statligt reglerat bolag som det handlar om.