Annons

Nils-Eric Sandberg: Nils-Eric Sandberg: En ekonom för blandekonomin

Jag minns min briljante vän Ingemar Ståhl.
Nils-Eric Sandberg
Gästkrönika • Publicerad 9 november 2018
Nils-Eric Sandberg
Detta är en personligt skriven text i Kristianstadsbladet. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Nationalekonomin kallas ibland för ”the dismal science”, den dystra vetenskapen. Ekonomerna måste nämligen förklara att allt inte är gratis, att resurserna inte är obegränsade, och att de flesta problem i världen har karaktären av målkonflikter – det vill säga om målet A står i konflikt med målet B kan A uppfyllas bara på bekostnad av B, och omvänt. Detta gör människor urförbannade, och deras ilska riktas mot de ekonomer som förklarar hur allt ligger till.

Ingemar Ståhl fick en professur i nationalekonomi i Lund, endast 33 år gammal. Han var briljant i analys och kunde konsten att klä en avancerad lektion i ekonomi i en begriplig språkdräkt – en i hans ämne ovanlig konst.

Annons

Han gick bort i förtid, 2014. Nu har de som intresserar sig för ämnet fått en heltäckande bok, ”Ingemar Ståhl, en ekonom för blandekonomin”, redigerad av ekonomparet Christina och Lars Jonung.

Det nästan unika med Ingemar var att han från början specialiserade sig på applied economics – det vill säga tillämpade ekonomisk analys på olika ämnen, flera tidigare främmande för ekonomisk forskning.

Svensk ekonomisk forskning och undervisning fastnade tidigt i den hopplösa konjunkturanalysen – det vill säga i försök att visa hur den ekonomiska politiken skulle parera svängningar i konjunkturen. Den berömda Stockholmsskolan var helt besatt av denna idé. Men den var meningslös – Sverige är en liten, helt öppen ekonomi; vår regering kan omöjligen påverka de variationer i världsekonomin som påverkar vår ekonomi.

Några få ekonomer – Knut Wicksell, Sven Rydenfelt, Assar Lindbeck – har ägnat sig åt applied economics. Ingemar Ståhl gick i deras fotspår, med egna steg. Som expert i försvarsdepartementet tillämpade han ekonomisk analys på försvaret, och försökte samtidigt lära generalerna hur de skulle föra krig.

Han följde internationell ekonomi och introducerade nya begrepp, till exempel health economics och public choice, dvs analysen av tänkande och strategier bakom politiska beslut.

Ett av hans huvudintressen vad bostadspolitik. Han medverkade i en berömd analys av hyresregleringen, med Ragnar Bentzel och Assar Lindbeck. Tyvärr glömde de att den förste som kritiserade hyresregleringen var Sven Rydenfelt, februari 1947.

Ingemar och jag skrev tillsammans en bok om bostadspolitik, och argumenterade för en indexreglering av bostadsfinansieringen. Resonemanget var tyvärr alltför invecklat för att politiker och andra skulle förstå det.

En belysande detalj. Ingemar arbetade en tid som expert i finansdepartementet. När den socialdemokratiska regeringen startade miljonprogrammet 1966 gick pengarna nästan enbart till allmännyttiga hyreslägenheter. I ett samtal mellan skål och vägg med inrikesministern, Rune Johansson, som styrde byggandet, frågade Ingemar: ”Varför vill ni inte låta människor äga sina bostäder?” Den ärlige Johansson svarade: ”Om de får äga en bostad äger de ett kapital. Då vill de förvalta kapitalet. Då börjar de tänka borgerligt. Och då kanske de röstar borgerligt. Och det kan vi inte tillåta.”

Det var en klar sammanfattning av tänkandet bakom den socialdemokratiska bostadspolitiken.

Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i Dagens Nyheter och publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.

Annons
Annons
Annons
Annons