Nils-Eric Sandberg: Klämtar klockan för EU?

Gästkrönika Artikeln publicerades

De senare åren har EU utvecklats – eller deformerats – från frihandelspakt till ett kontroll- och bidragssystem. Det kan få konsekvenser.

EEC – som nu heter EU – var det stora europeiska fredsprojektet. Därför ville Sverige inte vara med.

Europa hade på sjuttio år genomlevt tre förödande krig. Först Preussen mot Frankrike 1870-71. Sedan första världskriget. Därpå fortsättningen, det andra. Historikern Paul Preston kallar tiden 1914-1945 för ”The Great Civil War” i boken ”Modern Euroipe”.

Efter 1945 samlades några diplomater och blev överens: Europa får inte en gång till försöka begå kollektivt självmord. Deras slutsats: vi måste forma en union som tvinnar samman de europeiska ekonomierna så att de inte kan starta ett nytt krig. Detta spikades i Romfördraget 25 mars 1957.

Vi fick en stor debatt i Sverige om ett svenskt medlemskap. Tage Erlander sa bestämt nej i sitt Metalltal 22 augusti 1961. Han beskrev EEC som en krigsunion. Han höll talet; men det skrevs av Olof Palme.

EEC-EG-EU blev en framgång. Ett nytt krig mellan de gamla arvfienderna Tyskland och Frankrike är nu helt otänkbart. Europa har fått fred.

Men hur fungerar nu EU? Vi ser skarpa konflikter mellan gamla och nya medlemsländer. Några intressanta uppsatser finns i boken ”Prosperity through Trade and Structural Reform” (Dialogos). Det är en festskrift till Per Magnus Wijkman på hans 80-årsdag. Wijkman har varit chefekonom, bland annat för EFTA och Industriförbundet.

En av uppsatserna i boken – allt är på engelska – heter ”The Bell Tolls for the European Union”, och är skriven av Nils Lundgren, före detta chefekonom på Nordbanken. Han är inte motståndare till EU men ser kritiskt på hur den politiska och ekonomiska makten flyttats från medlemsländerna och koncentrerats till EU.

Här finns ett allvarligt problem. Ett visst mått av överstatlighet är en ofrånkomlig del av EU. Men överstatligheten måste ha en legitimitet för att accepteras, och därmed fungera. Och de senare åren har EU utvecklats – eller deformerats – från frihandelspakt till ett kontroll- och bidragssystem.

Utvidgningen – ivrigt påhejad av Sverige – var förmodligen ett misstag. En rad länder som helt saknar grundarnas tradition av frihandel och öppen demokrati har kommit in och utnyttjar gemenskapen för egna intressen.

Ett andra misstag var att EU införde euron. Länder med stora skillnader i tillväxt och konkurrenskraft fick en gemensam valuta. Därmed förlorade de den flexibilitet och kontrollfunktion som ligger i en flytande växelkurs. Lundgren, liksom hans i förtid bortgångne kollega Lars Wohlin, var bestämda motståndare till euron.

Men det fanns ett alternativ, skisserat av den tyske ekonomen Roland Vaubel: en gemensam valuta använd parallellt med de nationella valutorna. Problemet var att Vaubel skrev sin bok på engelska. Toryledamöter läste den och introducerade förslaget i Bryssell. Där trodde politikerna att idén var engelsk, och därför sade de absolut nej. Begreppet ”parallell currency system” såg de som ett ”four-letter word” – ovanligt långt four-letter.

Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i Dagens Nyheter samt publicist i ekonomiska och filosofiska frågor.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.