Nils-Eric Sandberg: Så löser man bostadsbristen
Bostaden är en social rättighet förklarade dåvarande bostadsministern Ingvar Carlsson (S). Det var ett glädjande budskap. Visserligen kostade en ny bostad då en halv miljon i investering. Men ingen behövde spara, eller arbeta, för att få en ny bostad. Den var en social rättighet som regeringen garanterade. Allt var gratis, eftersom staten betalade (med skattebetalarnas pengar).
Nu har vi en paradox i bostadsbyggandet. Nästan alla kommuner rapporterar bostadsbrist – logiskt eftersom en allt större del av omvärlden vill flytta till Sverige och få gratis bostad. 600 000 personer står i bostadskön i Stockholm. Samtidigt minskar bostadsbyggandet, från 64 000 bostäder förra året till nu 46 000. Byggföretagen måste sänka priser på nya bostadsrätter.
Situationen är helt paradoxal. Svår brist ska öka efterfrågan. Men nu är det omvänt.
Posten som bostadsminister har socialdemokratin utarrenderat till miljöpartiet som är totalt utan kunskap på detta område, liksom alla andra områden.
En liten titt i ekonomin ger åtminstone en delförklaring på paradoxen.
Skatteomläggningen 1991 ledde till en våldsam ökning av skatten på byggande och boende. En utredning som jag gjorde på uppdrag av Sveriges Byggindustrier visade att statens netto mot bostadssektorn svängde med cirka 50 miljarder. Alla skatter höjdes; energiskatterna på bostäder motsvarade 94 procent av den gamla fastighetsskatten – på miljöpartiets begäran.
Allvarligast var att byggandet belades med full moms. Enligt min mening var detta ett grovt misstag, byggt på till lika delar oförstånd och okunnighet – två huvudfaktorer bakom svensk skattepolitik. Momsen var en konsumtionsskatt. Om en regering vill ha höga skatteintäkter, men ändå tillväxt, ska den beskatta konsumtion, men inte investeringar. Men konsumtionsskatten togs nu ut på investeringar i byggsektorn. Här ligger en huvudförklaring till att nya bostäder blivit så dyra att hyrorna ligger nära smärtgränsen, eller snart över.
Antag att vi får en rationell bostadspolitik. Det är naturligtvis en fantastisk tanke. Men låt oss anta det, för resonemangets skull.
En första åtgärd vore att slopa byggmomsen. Det skulle ta ned hyrorna.
Nästa steg vore att slopa flyttskatten. Av alla industriländer har bara Portugal och Sverige evig reavinstskatt på bostäder. Portugiserna har så mycket portvin att de nog klarar sig. Men i Sverige är flyttskatten ett högt hinder för rörlighet inom bostadssektorn. Eftersom nybyggandet nu är knappt en procent av beståndet är rörlighet viktigt för ett rationellt utnyttjande av bostadsstocken.
Om en bostad stiger i pris stiger ersättningsbostaden lika mycket. Så ”vinsten” blir bara en nödvändig del av kostnaden för den nya bostaden.
Ska detta vara så svårt att förstå?
Nils-Eric Sandberg är före detta ledarskribent i Dagens Nyheter samt publicist i ekonomiska och filosofiska ämnen.
